Anorexia ~ Isabelles resa ♥

Jag vill dela med mig av en del av den stora resa som jag gått/går igenom.
Min förhoppning är att nå ut till dem som har ett jobbigt förhållande till mat, så som jag hade.
För drygt 6 månader sen tog jag mig till ett behandlingshem i Göteborg, på eget initiativ. Där behandlas personer med ätstörningar. Jag blev intagen akut på heldygnsvård när de kommit fram till vilket skick jag var i. Min puls var extremt låg, och mitt blodtryck likaså. Kroppen var i svältläge, d.v.s gick på sparlågor. Jag fick välja mellan att skriva in mig på hemmet, eller bli skickad till psykvård i Trollhättan.
Jag är glad att jag tog den hjälp jag behövde. Om jag hade fortsatt att leva som jag gjorde, och inte fått hjälp, hade mitt hjärta slutat slå.

Under 1 år hade jag tränat stenhårt. Jag kunde bland annat springa 2 mil om dagen, jag tränade varje dag i veckan, ibland 2 gånger om dagen.
Jag hade en väldigt strikt kosthållning. Jag räknade kalorier, hade förbjudna livsmedel, och jag vägde mig som minst 5 gånger om dagen. När jag inte rörde på mig så surfade jag ofta runt på sidor med tips om hur man går ner i vikt. Hela mitt liv cirkulerade kring kost och träning. Jag var helt inriktad på att bli den ”bästa” versionen av mig själv. Till vilket pris som helst! Sjukdomen tog inte bara över mina tankar, utan även mitt sociala liv, eftersom att jag inte kunde äta det mina vänner och familj åt så undvek jag sådana situationer. Det hade skett en personlighetsförändring hos mig, jag var inte den glada, varma, positiva Isabelle längre, utan jag hade blivit en självupptagen, lättirriterad zombie. Jag kom på mig själv att vara någon jag inte är. Det var då jag bestämde mig, att så vill jag inte ha det.

Jag var inne på behandlingshemmet mellan januari till slutet av mars. Det var det värsta jag varit med om. Någon som inte varit där kan nog inte förstå, men jag ska försöka förklara.
Jag skrev dagbok nästan varje dag. De första dagarna var jag för trött för att skriva, för slut för att göra nånting. All utmattning jag hade låst inom mig kom ut på en och samma gång. Att resa mig från stolen eller att ta på mig en strumpa var en stor kraftansträngning.
Det var ändå en lättnad att komma dit, för där var det okej att vara trött och ledsen. Det var okej att äta. Jag kunde äntligen äta det jag hållit mig borta ifrån. Gick emot allt jag tidigare stått för, genom det bröt jag mina sjuka mönster. Jag kommer ihåg första gången det serverades spagetti och köttfärssås och till det skulle vi dricka röd mjölk. Att få i mig det var en upplevelse av skräckblandad förtjusning. Det var inget som hände när jag åt det. Inget annat än att jag kände mig som en vinnare efteråt. Jag fick så småningom en trygghet i mina erfarenheter.

Alla patienter är strikt kontrollerade. Det får absolut inte förekomma någon form av motion, alla ska sitta/ligga ner. Det finns vissa smygknep för att förbränna kalorier, behandlarna sa till patienterna titt som tätt att slappna av, att sitta riktigt på stolen, förflytta sig långsammare. Man var alltid under uppsyn. Toaletterna är låsta för att förhindra kräkningar och motion. Vissa gånger var jag tvungen att gå på toa med öppen dörr, medan en behandlare stod där och observerade. Vissa patienter får för sig att springa på stället, göra upphopp och utfallssteg inne på toaletten.
Jag tänkte tanken, men gjorde det aldrig. Jag hade länge haft en stor motivation att bli frisk, att bli fri.
Man äter 6 gånger om dagen och efter frukost, lunch och middag var det bestämd vila i ”tvrummet”. De första veckorna var jobbigast. Jag kände ingen och det var väldigt svårt att slappna av. Det var en tjej som alltid grät av ångest efter måltiderna.
Jag hade ingen stark ångest då. Jag tror att det beror på min starka motivation till att bli frisk. Varje svald tugga är ett steg i rätt riktning.

Ibland var otåligheten jobbig. Jag ville att det skulle gå fort. Jag ville omedelbart slippa tankarna och mina konstiga vanor. Men jag fick lov att acceptera att förändringar, inpräntade mönster och sjuka vanor tar lång tid att bryta. Låt det ta den tiden. Skynda långsamt. Jag lärde mig att leva här och nu – minut för minut.

Efter behandlingshemmet, inspärrad i flera veckor, i en lokal med enstaka fönster, utan speglar, utan vänner och familj, utan glädje och under ständig uppsyn valde jag att fortsätta min vård hemma. Jag har fortfarande lite kontakt med en behandlare som har hjälpt mig så mycket redan från början. Hon har hjälpt mig genom alla de utmaningar jag ställts inför.
Jag är väldigt tacksam över allt stöd jag fått genom detta, av familj, behandlare och vänner. Det betyder oerhört mycket.

Nu 6 månader senare mår jag bättre än bra. Åker fortfarande till kliniken för vikttagning, har ibland testmåltider och samtal med behandlare. Ibland är det svårt, jag står emellan sjukdomen och ett liv utan ätstörning. Jag är absolut inte där riktigt än, men snart. Jag frågar mig själv vem jag är. Sjukdomen gjorde mig till någon annan och nu på vägen ur den är det svårt att veta vem jag är. Är jag den jag var innan? Eller har jag blivit någon annan?

Bilden i början av inläggen tog jag precis innan jag åkte till behandlingshemmet. Då vägde jag 35 kg. Jag såg mig i spegeln för första gången på väldigt länge. När jag ser tillbaka på bilden så ser jag någon annan, någon jag aldrig vill eller ska bli igen.

Motgångar gör oss starkare, om det är så att jag förändras påväg ur detta så vet jag att det är en positiv förändring. Jag går ur detta med en erfarenhet jag kommer att ha med mig i hela livet. Med ett sunt förhållande till mat och träning, sunda värderingar om vad som egentligen är viktigt i livet. Jag har kommit långt, jag mår bättre. Är inte lika rädd för mat längre, jag kan tänka klart igen. Mitt hår på huvudet har kommit tillbaka. Jag är gladare, mer livfull. Min kropp och själ mår bra och hjärtat slår som det ska. Jag har valt livet!