Det finns en annan rytm i mig nu.
En innerlig puls av vakenhet mitt i tröttheten.
Jag lyssnar in, känner kroppens signaler oavsett om jag vill eller inte.
Jag gråter ibland när smärtan blir allt för svår att stå ut med, och det lättar något i min kropp då.
Jag ligger på soffan två dagar och ser film på datorn för att jag inte orkar annat.
En dag med fullspäckat schema kan orsaka den utmattningen.
Jag är inte starkare än så.
Även om de som ser mig säger att jag alltid ser lika strålande ut, så är min kropp överkörd alldeles för många gånger.
Den är trött nu och jag ger den vila.
Det dyker upp saker som jag inte kan säga nej till.
För att stressen i att inte göra dom är värre än att jag får spendera två dagar på soffan efteråt.
Jag ser att den här hösten blir ett eldprov som handlar om just det: att se allvaret.
Jag kommer inte sluta le och se allt fantastiskt jag har i mitt liv för det.
Det behövs en balans.
Inuti mig bor det en person som aldrig har slutat hoppas, slutat längta och vilja.
Det är den jag är.
En ung kvinna med tusen drömmar och idéer.
Med ett jäklar anamma utöver det vanliga.
Det är det ni ser, de flesta av er.
Det är det jag vill se.
Det jag inte vill se, och det jag inte vill att ni ska se: de där dagarna på soffan, när jag vaknar på morgonen och det tar en timme innan jag har kraft att sätta mig upp, när jag måste välja mellan att duscha eller laga mat, när jag inte kan somna för att det ilar och värker i varje muskel, när jag måste tacka nej till sånt jag drömmer om och gråter tills jag inte får luft.
Det finns där också.
Det finns ingen som kan ta bort det hur mycket jag än önskar det.
Jag kan försöka.
Jag kan göra det bättre.
Genom att lyssna på min kropp, ta korta lugna promenader, träna på att slappna av.
Träna på att hitta min kropp och låta den gå först.
Låta den gå före alla drömmar och all vilja.
Skapa en dröm om en kropp som orkar med vardagen.
Sätta den först.
Det är det jag måste göra nu.
Kramiiz Druvan