De av er som känner mig i verkliga livet vet att jag har väldigt mycket problem med min kropp.
Jag klagar helt enkelt mycket när jag har ont.
Jag vet att folk ofta ogillar att lyssna på sådant, men det är ett sätt för mig att hantera smärta och ge utlopp för den ångesten jag känner när jag påminns om min egen dödlighet av att ha ont.
Eller något sådant.
Det känns bättre då i alla fall.
När du har riktigt ont blir smärtan allt du kan tänka på.
Idén om att det skulle vara lathet eller mesighet är väldigt omänsklig, och inte värdig något samhälle.
Människor med kronisk smärta har ofta svårt att alls leva normala liv eftersom smärtan tar upp så otroligt mycket energi.
En blir helt enkelt väldigt, väldigt trött av att ha ont.
Att vi som ett samhälle då ska kräva att människor med smärta använder all sin energi på att jobba, och då inte orka göra något annat, istället för att använda energin till att försöka må så bra som alls går utifrån situationen, är fullständigt oacceptabelt. Och jo, jag vet att det finns de som mår bättre av att jobba, men vi kan inte utgå ifrån att alla är så.
Att göra det vittnar om en total brist på medmänsklighet och empati.
Kramiiz Druvan