Jag berättar oftare nu att jag har ont.
Jag har ont exakt hela tiden.
Går inte en minut utan att jag tänker på det.
Men jag kan inte ”gnälla” hela dagarna.
Det fungerar inte i längden.
Men idag ska jag berätta för er.
Nu gör det ont.
Nu också.
Jag vet att endast några få av er vet hur fruktansvärt ont jag egentligen har vissa dagar.
Många gånger har jag frågat mig själv: Ska jag kämpa på, SÅ HÄR!??
Hur många gånger jag än har haft så ont att jag legat hopvikt, bitit sönder kläder för att dämpa trycket i käkarna och har ansiktet förvridet i smärta så vägrar jag ge upp.
Det måste bli bättre i hela kroppen…snälla??
Jag är så förbannat trött på detta!
Mycket av smärtan i käkarna beror på all annan smärta jag har i kroppen.
Jag biter ihop för mycket, jag står ut och hänger i mer än jag kanske borde.
Bokstavligt talat.
Men vad har jag för annat val än att försöka stå ut?
Trots att inte ens en bråkdel av den här smärtan borde finnas i ett normalt liv, så gör den ändå det.
Det är så många gånger som jag haft ondare…
Jag har haft väldigt ont då också, det är sjukt hur ont det gör.
Bokstavligt talat igen.
Men jag måste ha ”pauser” för att låta kroppen återhämta sig också.
Och sen fortsätter man samma visa igen…
Och för det här har jag blivit kallad MES för att jag ”inte står ut” ibland med smärtan!
Men det finns lite hopp i de mörkaste mörker!
Går jag för mycket med benen bli dom trötta (vilket dom blir väldigt fort) men jag måste använda dem..
Men jag kämpar för att överleva mina sjukdom – trots urusla odds!
Tack för att ni i ”min lilla armé” hejar på mig! 🙂
Kramiiz Druvan