Jag tror att många människor med fibro känner hopplöshet, uppgivenhet och nedstämdhet.
Det sårar mig.
Det gör mig ledsen och jag tänker mycket på hur livet med fibro verkligen är.
Jag tänker på försäkringskassan, hur man blir bemött där.
Jag vet bara själv hur jag blev bemött av dem!
Jag tänker på hur alla slåss med och mot dessa myndigheter för att få ut någon slags ersättning.
All ork, all kraft och all tid man lägger ner på att fylla i blanketter, skicka in, få tillbaka med nedslag, hur man får veta att man enbart kan få en viss peng i månaden.
Är man som kronisksjuk inte värd mer än det?
Det är som ett slag i ansiktet. Varför?
Hur mycket ska man stå ut med?
Fibro är så osynligt.
Så osynligt och därav orättvist.
Varför ska man behöva fläka ut sig för alla, för alla starka myndigheter som har massvis med styrkor bakom sig, och varför ska man behöva stå där ensam?
Flera myndigheter mot en ensam kronisksjuk?
Det är skamligt och rent ut sagt skrattretande.
När man knappt orkar med sina egna smärtor och krämpor så ska man slåss mot dessa arméer?
Det är mycket frågor, mycket frustration kring dessa tankar och frustration gentemot detta orättvisa samhälle.
Varför ska en sjuk människa behöva kämpa för att få ut en peng i månaden så en kan äta, bara för att en inte kan jobba?
Vi alla med fibro som läser det här vet själva att det är en väldigt hemsk sjukdom och en diagnostisering är fruktansvärt svår att få, man får kämpa, slåss med näbbar och klor för att få reda på någonting som man själv kämpar med dagligen.
Man ifrågasätter sig själv efter alla motgångar.
”Jag kanske har fel, jag kanske bara har lite små smärtor, obetydliga sådana”.
Ni är inte obetydliga, era smärtor desto mindre!
Det är en fruktansvärd sjukdom och det är skamligt att läkare inte vet mer om det, det är skamligt och orättvist att man inte har mer vetskap kring detta.
Jag kommer knappt ihåg hur många läkarbesök jag sprungit på för att få reda på alla symptom jag har, vad det kunde bero på.
Jag fick många nedlåtande blickar, många nedlåtande uttalanden.
”Nej men de är bara att träna bort, du har inte fibro” säger dom på vårdcentralen när man vill få hjälp med att få remiss till gottfriesmottagningen för att få mer grundlig hjälp kring fibro!! 🙁
Den förnedringen.
Den förnedringen ska fanemig ingen behöva utstå!
Jag började störtgråta, kände mig förlöjligad..
Det jag försöker säga är att ingen människa, sjuk, kroniskt, oavsett tillstånd, ska behöva utstå ett sådant motstånd.
Det enda man vill ha är svar.
Svar på sina oändliga frågor.
Svar, som kan göra att man inte behöver vara nedstämd, ifrågasätta sig själv och ställa sin egen självkänsla på sin spets.
~ Druvan