Ibland önskar jag att jag kunde kapa varje kroppsdel som gör så ont, men då skulle det ju inte bli mycket kvar av mig…
Jag har dagar som jag är starkare än annars – men idag är det en sån där dag då jag bara inte står ut.
Tårar faller då och då..
Jäkla kropp som bara gör ondare och ondare och som gör att jag känner mig som ett vandrande blåmärke.
Höfterna, som känns som två svåra år.
Nacken, axlar, rygg…som ALLTID gör ont.
Huvudvärken – som tycks ha kommit för att stanna.
Det är inte lätt att vara glad.
Och jag har märkt att jag börjat ljuga när folk frågar hur jag mår…
Jag svarar för det mesta ”sådär” eller ”de funkar väl”…
Jag orkar inte berätta hur jag mår och vilken värk i kroppen jag har – för är det något jag har lärt mig så är det att folk tycker man ”gnäller” eller börjar jämföra med dödliga sjukdomar och om de som har det värre.
Ja, det finns de som har det mycket värre – det kommer det alltid att finnas – men det hjälper inte MIG – min värk finns där – fastväxt – rotad där – allid…
Och att ha en smärtdiagnos gör en väldigt ledsen till slut.
Att gå från en aktiv tjej, till att bli stel, klumpig och bara att komma ur sängen på morgonen är en ansträngning…
Jag saknar mitt gamla JAG – den aktiva Amanda som kunde springa snabbt, hjula, stå på händer osv….
Sjukdomen smög på succetivt…och slog hårt år 2010…
Blev bara sämre och sämre…
2012 fick jag diagnosen…Fibromyalgi.
Jag känner mig otursförföljd…
Folk tycker säkert jag är konstig…
Jag vill inte gå på krogen, jag orkar inte umgås med för mycket folk FÖR länge…
Svårt för flera som pratar samtidigt.
Och så tröttheten plågar mig hela tiden precis som smärtan.
Det är väldigt jobbigt att leva…med denna helvetes sjukdomen!
Kramiiz Druvan