Jag har länge tänkt att kamp är något negativt, något som tar energi, som ger tung energi.
Eftersom jag är övertygad om att det vi lägger energi på växer sig starkare.
Jag kämpar inte mot krig, jag verkar för fred.
Men nu undrar jag om vi inte först behöver förstå kampens väsen, upplevt den tillfullo, för att med hjärtat inse att det finns ett bättre sätt.
Som ett barn som först måste lära sig ramla innan det lär sig gå.
Har vi inte alla ett ansvar för den värld vi lever i?
Är vi inte medskapare till vår verklighet?
Jag är övertygad om att allt vi gör, alla tankar och känslor vi har, bidrar till den värld vi lever i.
Sprider sin energi till omgivningen, som ringar på vattnet.
Då är väl den viktigaste insatsen vi kan göra för vår värld att sprida positiv kärleksfull glädjerik energi?
För att kunna göra det behöver vi känna verklig kärlek till oss själva.
Till livet.
Till Moder Jord.
Denna kärlek kan vi finna i givandet.
När vi ger från hjärtat fylls hjärtat åter av kärlek i ett ständigt outsinligt flöde.
Det är min tanke & sanning kring detta 🙂
Kramiiz Druvan