Läst några sidor i lyckofällan, detta va lite tankar och funderingar som jag läste.
Hur lyder nu den där sista raden i alla sagor?
Jo, just de: ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”.
Och de är inte bara sagor som har ett lyckligt slut.
Vad sägs om Hollywoodfilmer?
Har de inte så gott som alltid något slags må-bra-slut där det goda segrar över det onda, kärleken övervinner allt och hjälten besegrar skurken?
Och är det inte samma sak med de flesta underhållningsromaner och tv-program?
Vi älskar lyckliga slut, därför att vår omgivning säger till oss att det är så livet ska se ut: bara glädje och belåtenhet, vänskap och samförstånd och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.
Men verkar de realistiskt?
Stämmer det med din erfarenhet av livet?
Vi lever i ett må-bra samhälle, i en kultur som är besatt av lycka och hur man finner den.
Och vad säger denna kultur till oss?
Jo, att vi ska rensa alla ”negativa” känslor och ersätta dom med ”positiva”.
De flesta människor strävar efter lycka och försöker benhårt hålla vid den.
”Olycka” undviks till varje pris – men det sorgliga är att dessa kontrollstrategier begränsar och hämmar våra liv.
Att byta ut negativa känslor till positiva är en vacker teori och ytligt sett verkar den kanske vettig.
Ingen vill väl ha negativa känslor, eller hur?
Men det finns en hake: allt det som vi oftast sätter högst värde på här i livet för med sig en rad olika känslor, både angenäma och oangenäma.
I en långvarig, nära relation kommer du till exempel säkert att uppleva underbara känslor som kärlek och glädje, men du kommer också att uppleva besvikelse och frustration – det går inte att undvika.
Den perfekta partner existerar helt enkelt inte, och förr eller senare kommer det att uppstå intressekonflikter.
Samma sak gäller så gott som alla meningsfulla projekt vi engagerar oss i.
Visst är de ofta förenade med känslor av engagemang och entusiasm, men de för också nästan alltid med sig stess, rädsla och oro.
Kramiiz druvan 🙂