Min hjärna skriker och klagar.
Mardrömmar spökar; jag känner hur mitt hjärta ökar.
Har ont i både kropp och själ.
Smärtan vägrar ta farväl.
Människor får mig att grubbla, därför sitter jag här i min bubbla.
Jag andas tungt och hör hur klockan tickar.
Fortfarande kan jag minnas allas blickar.
Jag tittar i spegeln och ser en främling.
I nattens mörker smyger minnen omkring; uppför sig som små onda ting.
Mina känslor ser andra som en lek.
Jag kan inte längre stänga ute alla lögner och svek.
Irritation och djupa suckar; försöker undvika hemska ord med duckar.
Ångesten klamrar sig fast med sina långa klor.
Det som lugnar mig är en kram från mor.
~ druvan