Visst förstår man att en del vill väl när de vill att man ska följa med på det ena eller andra. Men det blir så tråkigt och ledsamt att behöva säga nej hela tiden. Sen ser man riktigt hur tråkig de tycker att man är. Men kroppen måste ju gå i första hand.
Men att få folk att förstå det är inte det lättaste, och det är väldigt tröttsamt att försöka förklara och få dem att förstå. Det tröttar så mycket med all värk ändå, så jag orkar sällan lägga energi på att förklara. Jag begär inte att de som inte har kronisk värk ska förstå till 100% hur det är för det kan det inte.
Men ALLA har ju värk ibland och vet hur jobbigt det är, så att tänka sig hur det är att ha det jämt borde inte vara helt omöjligt att förstå ändå tycker jag. Det räcker med att man själv har och tycker det är tråkigt, man behöver inte omgivningens pekpinnar om det också.
Att trotsa smärtan gör jag ofta, det svider lika mycket varje gång men är nödvändigt för att livet ska bli någorlunda drägligt. Men jag vill trotsa den på mina villkor, då har jag åtminstone lite kontroll över det hela. Och det måste vara jag som sätter mina gränser annars går det inte överhuvudtaget.
Jag tycker det är mycket bättre att kunna göra saker på min kropps villkor än att inte kunna göra något alls. Sen vad omgivningen tycker om det vet jag inte….men numera bryr jag mig inte så mycket om det. Jag vill kunna leva efter min förmåga, och trivs inte andra med det är det upp till dem och då får det bli så.
Antingen får de ta mig som jag är med den kropp jag har eller också får både de och jag söka oss andra vägar.
Kramiiz Druvan