Jag kan säga att jag är glad att ha Marcus som pojkvän och dessutom få bo med han 🙂 ♥
Han ställde mig en fråga denna veckan, som han även ställt förut…”Undra hur du hade mått med din fibromyalgi om du inte hade haft mig och bott hemma”?
Tänkt mycket om den frågan och ville prata om detta här på bloggen 🙂
De är faktiskt en riktigt ”hmm” fråga…jag skulle gissat på att jag inte hade utvecklats lika mycket med min sjukdom, jag tror att jag hade deppat ihop totalt!
Dom säger att allt händer av en anledning? 🙂
I detta fall tror jag faktiskt detta, för jag vet hur dåligt jag mådde i de huset.
Tänker inte berätta mer detaljer om det, men jag kan beskriva de med ett ord: Instängd.
Mer säger jag inte… kanske 🙂
Jag kommer ihåg i början av detta året mådde jag PISS, hade precis rett ut om jag hade en sjukdom eller inte…och svaret var: JA … som ni redan vet.
Jag hade sjunkit till botten, såg bara hopp ibland men dom slockna lika snabbt kändes de som. Jag kom ihåg att jag bara längtade efter medicin som skulle hjälpa mig att komma upp på rätt spår igen…
Den längtan går inte att beskriva, den var riktigt STARK! Jag ska vara riktigt ärlig och ni som är känsliga behöver inte läsa, en varning bara 🙂
Jag började bli självmordsbenägen…jag stog verkligen inte ut. Jag ville inte kämpa mer, jag fattar inte hur jag ens har klarat mig såhär långt. Som tur är de bättre nu och jag ser allt med nya ögon. Jag KÄMPAR trots mina stunder. Efter jag flyttade hemifrån kände jag en lättnad och jag kände även att min pojkvän stöttar mig till 110%. Jag kände att jag behövde ta mina egna ansvar i min egna takt, jag behövde lyssna mer på min kropp som tar stryk.
Efter denna sommaren tog jag mer och mer tag i min kropp. Jag började med tips som jag hade fått, tog de sakta men säkert. Gör de fortfarande…de tar tid ☆
Jag är faktiskt stolt över mig själv att jag tog mig upp ur den där stora svarta hålet och ser numera ett litet ljus av hopp när jag har mina jobbiga stunder och litet större ljus när jag är gladare 🙂
Kommer ALDRIG ramla i den hålan igen!
That’s It!
Och min mamma…..hon är en gudinna! 🙂
Hon är en av dom som har stöttat mig genom livet och hon har hjälpt mig såååååååå häääääär MYCKET!
Hon hjälper mig fortfarande och de är jag tacksam över, TACK MAMMA för att du står ut med mig! ♥ ♥ ♥
Kramiiz Druvan