Att ha värk tar väldigt mycket energi. Tänk dig att du har ett glas fyllt av energi, den mängden energi som du har tillgång till under dagen. Om man har ont någonstans tar kroppen energi till att ta hand om och reparera ”skadan” som värken signalerar till kroppen. Hos oss med fibromyalgi använder kroppen stora mängder energi i sitt sökande efter vad som orsakar värken. Kroppen jobbar förgäves eftersom den inte kan finna orsaken där signalerna till smärtan finns därför att problemet beror på att smärtsystemet är ur balans.
Kroppen använder ännu mer energi för att fortsätta sökandet och reparerandet. Den energi som är kvar ska räcka till att ta upp näringsämnen från vår föda, umgås med folk, laga mat, sköta hemmet, tänka, osv.
Men eftersom kroppen hela tiden jobbar med att försöka få bort smärtan så stjäl den mer och mer energi från de övriga sidorna i livet, vilket resulterar i att vi blir trötta och okoncentrerade. Vi äter fel, rör oss fel, koncentrerar oss ännu mer och kämpar mot tröttheten, vilket resulterar i att smärtan ökar och kroppen stjäl ännu mer energi för att reparera den smärtan. Koncentrationen sjunker – vi kommer in i en negativ cirkel.
Därför är det så oerhört viktigt att vi lär oss att lagom är bäst, och lagom för oss är något annat än lagom för en som har en välfungerande och frisk kropp.
Men jag tycker att de är mycket viktigt att röra på sig, man kan hitta sin egen träningsform som passar en själv. Bara man tar ett steg i taget och inte försöker stressa sig igenom allt. De är något jag jobbar med som är riktigt svårt men jag försöker alltid.
Vissa säger att man ska anstränga sig upp till 70-80% av sin kapacitet inom träning. De gäller INTE fibromyalgipatienter. Vi kanske ska använda ungefär 10-50% av vår kapacitet för att inte trigga igång smärtan. Det innebär att vi ska ta hänsyn till hur smärtan är från början, vad vi har gjort tidigare under dagen eller tidigare i veckan, vad vi planerar att göra sen, osv. Man säger ofta att fibromyalgipatienter är rädda för smärtan. För min del är jag inte rädd för den i sig utan konsekvenserna av den. Konsekvenserna av smärtan är förutom mer smärta, koncentrationssvårigheter, dåligt minne, minskad analytisk förmåga, minskad förmåga till omdöme, fumlighet, dålig sömn och hyperventilation m.m.
Det är återigen den där balansgången som är så knepig att handskas med. Vi behöver träna lagom mycket – men återhämtningen är minst lika viktig! Annars är de risk för att bli utbränd.
Kramiiz Druvan
Bra skrivet angående rädsla! Jag fick höra av en sjukgymnast att jag var rädd för smärta i och med att jag inte ville ta i till hela min kapacitet och för att jag planerade mina dagar utifrån hur mycket jag behövde göra. Jag är inte ALLS rädd för smärtan. Jag lever med den varje dag. Jag vill däremot inte göra så mycket att jag nästa dag inte kommer ur sängen. Det händer ändå ibland eftersom jag har olika perioder och svårt att exakt avgöra var min gräns går. Jag har en 3-åring att ta hand om så att inte ta sig ur sängen är inte ett bra alternativ för mig. Jag måste göra ”lagom” och det handlar absolut inte om rädsla.
Jag fick min diagnos 1998 och läkaren på Smärtkliniken var ganska kortfattad och opsykologisk. Iallafall så sa han att det är bara att träna på det är jättebra för dig. Då styrketränade jag två timmar per dag sex dagar i veckan.
Så jag körde på och försökte förtränga smärtan.
2001 kollapsade jag, totalt utbränd med både värk Och svår ångest etc.
Jag önskar att jag hade vetat bättre. Fått bättre råd från Smärtkliniken….
Så var försiktiga. Ta små steg. Rusa inte fram för det håller inte. Även om man så gärna vill.