Alla fibro fighters kan relatera till detta och de vänner och familj för någon med fibro kan äntligen förstå vad deras kära går igenom efter detta inlägg, hoppas jag ☆
Iallafall , så har någon av er sett en fjäril? 🙂
Självklart har vi alla. Det är så mycket vackra, färgstarka och levande.
Men det liv som började som en larv i en puppa.
Den kämpar för att komma ur puppan, lyckas göra ett hål stort nog och till slut framstår som den vackra fjärilen som vi alla ser.
En person med fibro börjar sin dag som larven i puppan.
De kämpar, arbetar hårt, försöker att hålla takten, försöker ta sig ur puppan som de befinner sig i.
Det är en mycket smärtsam process! Men när de försöker hårdare, hårdare och hårdare, de lyckas komma ut ur puppan som den levande fjäril. Och dagen avslutas.
För varje annan normal person, är livet på det sättet. Alla fungerar, skjuter och håller ut tills de blir en fjäril. Men vad händer i livet för en fibro fighter är att de vaknar upp nästa dag för att finna sig själva som en larv i puppan om igen!
Och hur många av er har läst historier om någon strandsatt i havet?
Tänk dig att vakna upp en dag för att hitta dig själv i mitten av havet.
Du simmar hårt, du slåss mot vågorna, du lyckas få igenom klipporna och slutligen simma till stranden.
Du är översvallande, du känner dig på toppen av världen och dagen avslutas.
Och tänk att vakna upp nästa dag för att hitta dig själv mitt i havet igen!
Det är så en dag av en fibro fighter börjar.
Varje dag är en utmaning i våra liv. Vi står inför alternativet att antingen sjunka eller simma varje dag. Och varje dag vi kämpar för att komma ut ur dessa begränsningar av smärta och trötthet och segrare.
Ingen tittar på en fjäril och inser kampen som den hade att lägga fram för att bli en.
På samma sätt ser vi inte som något är fel med oss, men vi är alltid att ha en kamp inom oss själva, utkämpar ett krig mot fibro och försöker se ut som ingenting är fel.
Fibro har förändrat mitt perspektiv på livet.
Jag kan nu uppskatta livet mer.
Jag vet hur det känns att inte kunna gå så när jag går nu, jag är tacksam för det och innerst inne jag är stolt för att ha inte gett upp.
Jag vet också hur det känns att inte kunna säga vad du tänker på, så när jag kan slå upp en konversation med vänner eller ha en härlig pratstund med min familj, jag känner mig välsignad.
Jag vet hur det känns att ha ont 24/7..
När du känner dig hjälplös och du kan inte fortsätta längre, ge inte upp.
Eftersom du kanske har kommit bara några meter från stranden och stannade.
Som fibrofighters, det viktiga för oss är att vi fortfarande försöker.
Vissa dagar, jag väljer att stanna i min puppa eller bara sjunka – men det är okej också.
För när imorgon kommer, jag kommer att simma i land och framstår som en fjäril igen.
So here we are, fibrofighters: Facing and getting through life, one day at a time.
Take care, Stay positive and Keep Smiling. 🙂
Kramiiz Druvan 😀