När kroppen gråter

Den sorg som inte har gråtit tårar kan få andra organ att gråta.

All smärta är inte synlig…
Att man har ont syns inte jämt på utanpå.
Det är en sanning som många sörjer eftersom det inte heller alltid är möjligt att bli trodd eller förstådd om det inte syns att man lider av kronisk värk.
Många sjukdomar ger sig till känna i yttre förändringar på kroppen, men inte alla.
Det finns många människor som utåt ser friska och välmående ut, kan röra sig, klä sig och sitta på en stol en kort stund utan att det märks för arbetskamrater hur svårt det är.
Eftersom vi människor är beroende av varandra och av uppskattning, bekräftelse och stöd är det viktigt att bli förstådd och trodd, särskilt i en situation där det finns svårigheter eller hinder att fungera på ett normalt sätt.

Vår solidaritet med svaga och handikappade människor gäller framför allt dom som har synliga och uppenbara sjukdomar eller kroppsliga skador. Där träder vår medkänsla in och kraven på den som har ett sådant handikapp är lägre än på den som är helt frisk och klarar större prestationskrav.
Det finns uttalade och outtalade regler mellan oss människor som säger att den som inte vill arbeta och göra rätt för sig själv inte heller ska få äta sig mätt.
Den ska inte heller omfattas av det skyddsnät vi har byggt upp genom socialförsäkringar för dom som är barn, gamla, sjuka eller handikappade. Det gäller att uppfylla de krav som ställs, och ett sådant krav är att det ska vara uppenbart och tydligt för alla att personen just är barn, gammal, sjuk eller handikappad.
Den som har benet ingipsat, korsett över ryggen eller stödkrage runt halsen, sitter i rullstol eller på annat sätt har yttre attribut som vittnar om sjukdom, kan räkna med omgivningens stöd och respekt i de flesta fall.
Men den som ”bara” har ont utan yttre tecken känner ofta hur omgivningen inte förstår hur jobbigt det är och med vilken möda personen upprätthåller skenet av att fungera normalt. Många är de som uttrycker att det till och med är värre att möta denna misstro än att ha själva värken.
En del berättar att de vore skönt att ha korsett, halskrage eller kryckkäpp för att lättare möta förståelse. Detta trots att de ju egentligen bara är till hinder om man inte har någon medicinsk nytta av dom.
Undersökningar av personer med ledgångsreumatism (en synlig sjukdom) och jämförelsen med dom som har fibromyalgi (en osynlig sjukdom) har visat att den som har fibromyalgi upplever mer smärta och lidande än den som har ledgångsreumatism. Detta trots att den sistnämnda utan tvekan är en sjukdom som ger större skada på kroppen med förstöring av ledbrosk och krokiga leder.
Fibromyalgi å andra sidan ger aldrig några synliga förändringar på lederna eller kroppen i övrigt. Det kanske är orsaken till det större lidandet – att inte bli trodd eller förstådd.
Den som har ont utan att bli trodd kanske behöver tala om sin värk och sina svårigheter desto mer och det kan vara svårt för omgivningen att stå ut med det. En människa som bara klagar utan att bli förstådd, som i detalj beskriver för en oförstående omgivning hur svårt det är att gå, kamma håret eller städa, när det inte syns några kroppsliga fel.
Ofta berättar personen också om den stora tröttheten som gör alla prestationer till berg att ta sig över, även den minsta ansträngning. Det kan uppfattas som gnäll och ett sätt att utnyttja andra för egen vinning.
Livet är ju inte så lätt för någon av oss ”friska”, det är många som måste använda hela sin viljestyrka för att ta sig ur sängen på morgonen, och inte är det så roligt att städa heller.
Smärtans osynlighet är således ett stort problem som många brottas med och försöker bemästra på olika sätt. Att ha en familj (eller i varje fall någon inom familjen) eller en arbetskamrat som försöker förstå hur det känns är en tillgång.
Ofta behövs det också någon på vårdcentralen som förstår (läkaren, sjuksköterskan eller sjukgymnasten). Det är inte alltid så lätt att få tag på en sådan person. Utbildningen av vårdpersonal inklusive läkare innefattar inte så mycket om långvarig smärta av det slag jag här beskriver. (En där kroppslig, yttre avvikelse saknas)
Det finns dock många inom vården som av egen erfarenhet vet vad denna smärta är och har förståelse för andra som lider.
Det gäller med andra ord att inte ge upp utan söka någon som förstår, pröva sig fram och höra efter var andra med liknande problem har mött förståelse.

Det är bara hjärtat som man kan se ordentligt.
Det viktigaste är osynligt för ögonen.

Kramiiz Druvan 🙂