Tänk om jag bara kunde få vara jag, jag som jag en gång var.
Jag som jag känner mig, men nu är jag inte längre jag någon annan styr och ställer i min kropp.
Allt som jag en gång tyckte var enkelt är nu närmast en omöjlighet.
Dagar som denna är svåra, vill vara jag, vill visa att jag är jag men kraften och orken tar slut då smärtan styr över varenda rörelse. Ibland flyger tankarna iväg, är detta livet?
Är det så jag vill leva?
Leva men inte vara jag.
Ibland önskar jag att det bara tog slut, att ge upp låter som en enkel lösning ibland.
Det är då det är så viktigt att veta att det kommer en ny dag imorgon, den kan vara bättre än idag.
Jag kanske får vara jag om så bara för en liten stund, jag som jag en gång var.
Om jag bara fått vara frisk, då skulle det inte vara någon risk.
Risk för att betraktas som lat, risk för allt detta evinnerliga tjat.
Om jag bara fått vara den jag var, då skulle jag ha många krafter kvar.
Kraft att orka kämpa, kraft att allt sorgligt dämpa.
Nu det tar all min energi, när jag inte vet hur framtiden ska bli.
Det ska bli bra för dig, det ska bli bra för mig.
Lösningar finner man alltid till slut, man måste öppna många dörrar om man ska hitta ut.
Vi måste alla följa vår egen stig, vi måste alla vinna våra egna krig.
Man får inget i livet ta för givet, tills slut måste man vakna och ta det stora klivet.
Mot egna drömmar egna mål, man kan inte för alltid stänga in sig i ett litet hål.
Världen har mycket annat att ge, det gäller bara att öppna ögonen och verkligheten se.
~ druvan