Jag vet inte vad jag vill längre, alla motgångar jag får vara med om, allt sökande efter svar, all smärta som tynger min kropp, har många gånger bara velat ge upp, det tär både psykiskt & fysiskt.
Det är overkligt att inse att jag kommer leva med smärta hela livet, jag vill inte ens tänka så men det är min verklighet.
Många frågor, inga svar.
Jag upplever hur mycket en människa kan orka, det är otroligt att jag inte tagit mitt liv på grund av detta eländet.
Det är helt otroligt hur stark jag är egentligen.
När jag tänker på detta blir jag så stolt över mig själv, känner mig som en riktig kämpe, en krigare! ☆
Det här inlägget handlar inte om att vara negativ, det handlar om att förmedla ett positivt budskap.
– Att jag kämpar, att jag gör allt även fast jag inte orkar.
Det som står är vad jag känt/känner, känt i dom jobbiga stunderna men även känt mig stark som fortsätter att kämpa!
För 2 år sen hade jag kunnat ta mitt liv, men det gjorde jag inte.
Och det gör mig så jävla stolt!
Jag är 20 år, fick diagnosen när jag var 18 år. Och haft ett helvete i ung ålder med att stå ut med skiten, jag hade inte något hopp innan 18 års ålder med smärtan som jag bar.
Men nu ser jag skillnaden, nu har jag en kämparglöd, den finns alltid men den kanske är svag i vissa stunder.
Men det stoppar inte mig till att fortsätta.
Kramiiz Druvan