Jag förväntar mig inte att folk ska förstå fibromyalgi, det gör inte ens jag själv.
Men jag förväntar mig att inte bli ifrågasatt, till gränsen av ”inte bli trodd”.
Jag har fått en sjukdom som innebär en sjujäkla konstig sjukdomsbild, en fruktansvärt konstig och komplex diagnos. Det räcker!
Jag vill inte försvara mig med hull och hår över hur det känns!
För i dagens läge är det tyvärr så att det som inte syns finns inte, och ingen riktigt tror på en.
Här sitter jag idag, med en känsla av brinnande kropp, svidande hud, pulserande inflammation..
Och ibland får jag dålig samvete för att jag inte kan bita ihop.
Faktum är ju att det är orättvist, ibland vill man inte ens upp ur sängen för man orkar inte stå ut men samtidigt är man stel och det gör ont så man inte kan ligga kvar. Otur i oturen!
Och Nej, ingen har sagt eller gjort något.
Det är bara mina tankar som vandrar såhär, känslan av att inte bli förstådd eller trodd.
Så nu tänker jag vara ärlig. Lite ”skjut mig”-känsla över det hela.
Det går inte att få folk att förstå.
Vi är oftast extremt duktiga i konsten att se glada ut trots att vi bara vill skrika av smärta och de dagar vi skriker är vi inne i sängen där ingen ser oss…
För då orkar man inte med folk.
Därför får vi höra ”men du som alltid är så glad”, ”vad pigg du ser ut” osv.
~ druvan
Jag förstår precis vad du menar… Att inte bli trodd är fan det värsta man kan råka ut för i sjukdomen, det är ju ofta vänner och kollegor som får en att må sämst över det dessutom.
Men vi kan så mycket mer än man tror, sjukdom och allt! 🙂