Oavsett om jag har någon som finns för mig eller är med någon så känner jag mig fortfarande ensam. Jag känner mig ensam PÅ RIKTIGT. Ensam i min egna kamp, ensam med allt som får mig att känna mig värdelös och hjälplös.
Det är en väldigt stark känsla och jag känner det ofta. Jag lever med något osynligt, det låter AJ när någon berör mig, det låter AJ när någon hänger och klänger på mig, det låter AJ när någon kramar mig, det låter AJ när någon petar på mig, det låter AJ när någon kittlar mig.
Det känns AJ i hjärtat när jag inte blir förstådd, trodd på eller tas på allvar.
Jag har börjat sluta säga aj för ingen tar det på allvar ändå, ”så farligt var det väl inte, jag bara nudda dig ju”. Jag känner och märker hur jag bara undviker mer och mer. Jag håller emot mitt AJ inom mig för det mesta.
Smärta, smärta, smärta och återigen smärta. Smärtan är oändlig, smärtan finns alltid där. Plågar mig, misshandlar mig och trycker ner mig. Jag blir mobbad av min sjukdom, jag får lida.
Ja, LIDA är rätt ord!
~ druvan
hej fina du
Säger samma sak kämpar ensam ingen har det har alltid sim du ont vid beröring allt gör ont
Finns aldrig någon synd att du bor så långt bort
Harar denna sjukdom
Ont så ont hyperalgesi
Står SJ ensam med detta känner igen allt du skriver
Mina syskon har slutat ringa för jag aldrig orkar alltid sjuk alltid ont men deras oförståelse är tuff
Ingen förstår