Sorgen jag aldrig kommer vänja mig vid

Kommer nog aldrig vänja mig med det jag står ut med dagligen. Kommer alltid ställa frågan varför? Varför just jag?
Det jag känner mig inuti är nästan obeskrivligt, känns ungefär som mitt hjärta är krossat i bitar eller sliten itu.
Känner mig lika chockad idag som den dagen jag fick det bekräftat!
Jag vet inte ens om jag accepterat det?
Det är en stor sorg. Något som jag måste lära mig att leva med. För ge upp kan jag inte göra, har kommit en pytte bit på vägen jag går.
Finns alltid en gnutta hopp inom mig, även om den inte är så stor eller ibland inte märks…