På grund av mina sjukdomar har jag fått mer och mer panikångest, som har lett till socialfobi.
Jag känner ofta skam & skuldkänslor…vilket ger mig ångest.
Jag känner mig som en börda för alla i min närhet, jag är inte som jag var förr…
Jag har många gånger velat ge upp, sätta stopp för plågan. Men kämparglöden släcks aldrig, oavsett hur låg min glöd är så ger jag inte upp.
Jag får stå ut med så mycket, jag jobbar hela tiden på mitt mående. Jag vill mer än vad jag orkar, jag försöker mig fram.
Jag har alltid vart en glad människa som sprider glädje och positiv energi omkring mig. Som tur är, är den delen av mig kvar, och jag tycker det har blivit mer naturligt och äkta när jag började ta hand om mig själv för några år sen.
Det är jätte viktigt att ta hand om sig själv, när man mår dåligt. Du vinner mer på att lyssna på dig själv och göra saker & ting i din egen takt.
Jag känner mig ofta värdelös, det känns som att det jag gör inte duger tillräckligt.
Det ger mig skam/skuldkänslor och ångest.
Jag känner sorg från och till, det är en sorg att inte kunna göra saker på samma sätt som förr.
Det är en sorg att vara sjuk. Det är en sorg att inte kunna jobba med det jag är utbildad till, tillexempel.
Dagligen drömmer jag om vad jag skulle göra om jag var frisk, jag tänker ofta på hur det hade sett ut om jag aldrig blivit sjuk.
Men ja, det är som det är, inget jag kan ändra på tyvärr. Vilket jag får intala mig själv hela tiden. ”Jag gör så gott jag kan”.
Jag har kommit en bit framåt på min stora resa, det är kamp som aldrig tar slut. Jag kommer aldrig sluta kämpa..
~ Druvan