Jag påminns återigen av om hur jävlig fibromyalgin kan vara och är.
Har försökt röra på mig, men inte så lätt.
Även om det lättas för en stund så sluts jag åter i dess klor och ingen kan frigöra mig.
Ärligt, ett helvete, men gör allt för inte behöva tänka, men ibland funkar inte ens det.
Vill bara vara fri, fri från det som gör så ont.
Slippa det järnhårda grepp som gör mig så illa.
Varför kan det inte bara försvinna???
Jag vet att det förmodligen aldrig kommer att ske, men hoppet är det sista som sviker, och det är nära nu.
Ska även mitt eget hopp om att bli fri förstöras?
Jag hoppas fortfarande att jag en dag får vakna efter en lång natt med god sömn och studsa upp ur sängen och känna mig pigg och hel i kroppen. Idag är varje morgen en kamp.
Men det är jag som ändå bestämmer mig för att gå upp, möta dagen, fightas med herr fibromyalgi och göra det bästa av dagen.
Men snart orkar jag inte mer.
Att aldrig få sova, stiga upp med en smärta som skjuter som pilar överallt i min kropp börjar ta på mig nu.
Ändå gillar jag min kropp.
Den är stark när den kommit igång, den hjälper mig att trubba av den värsta smärtan tillsammans med min enorma vilja att vilja må bra.
Jag känner efter en stund hur en varm våg sköljer genom kroppen och energin sprakar.
Det är så jag för alltid vill må.
Känna att jag är ett med kroppen, att den gör det som jag vill utan att protestera.
Det finns inte mycket som slår känslan av att springa en mil och få känna sig stark och härdad, en mur kommer finnas där i nästan ett dygn, men som herr fibromyalgi sakta men säkert raserar, sten för sten plockar han bort för att snart se mig på botten igen. Ibland känns det som han sitter på avstånd och njuter ju sämre jag mår.
Verkar inte bli nöjd innan tårarna sprutar och jag ligger där och kvider.
Ändå ger han sig aldrig, han är ihärdig och ständigt närvarande.
Varje dag kämpa mot herr fibromyalgi, och även det som gör att hoppet ännu lever kvar att jag en dag ska få må så jämt.
Det är ett litet hopp, men det finns dock där.
När jag går här ute, eller på ”stan” är de ingen som ser vilken enorm smärta och dess ångest som jag bär på.
Smärtan ger mig ångest som jag tränger in i mitt inre för att ingen ska se.
Ingen vill se, ingen vill höra och ingen kommer att förstå hur ont det egentligen gör.
Därför känns det bäst att lägga locket på.
Och tänk att det faktiskt fungerar.
Det som syns är den glada spralliga och energiska personen.
Tills man hamnar hos någon som ser en glipa i locket, som ser in och som frågar och lyssnar för att sedan kunna hjälpa.
Det finns inte många som vare sig vill, kan eller orkar.
De flesta ser hellre till ytan, fast de vet, men de kan aldrig förstå och därför är de kanske rädda!?
~ DRUVAN