Den som har ont behöver berätta hur det är, det är inte gnäll utan ett sätt att minska på det inre trycket.
Intelligenta kommentarer är onödiga, däremot är det viktigt att bekräfta att meddelandet nått fram, det är bättre än att försöka trösta.
Det känns bara tomt för den som länge haft ont att höra att det ”nog ska ordna sig”
-Hej hur var det hos doktorn i dag? Undrar sambon/föräldrar/vänner.
”Behandlingen gjorde jätteont, jag undrar om han gjorde något fel det känns som ryggen gått av.
På detta finns det flera tänkbara sätt att reagera på :
-Ryggen kan väl inte gå av, nu överdriver du”
Eller..
-Jaså, frågade du doktorn vad det berodde på?
Eller..
-Det låter jobbigt.
Eller..
-Det ordnar sig säkert, ta en extra värktablett i kväll.
Vad tror du är skönast att höra?
Jo, att det låter jobbigt, utan vidare kommentarer.
Samtalet går vidare av sig själv:
Det låter jobbigt.
–Ja visst var det besvärligt, men det är bättre nu.
En kommentar som verkar hur naturlig som helst är ” Jag förstår”
Men den uppfattas av den som har obeskrivligt ont som rent kränkande när den uttalas av någon som är helt kärnfrisk.
När det ständiga samtalet kring smärta blir för mycket för både sjuklingen och familjen behövs det professionell hjälp och anhöriga kan tillsammans med patienten gå till en socionom för samtal.
Det handlar inte om att finna rätt eller fel i relationen hemma , utan att få stöd av en utomstående att komma vidare.
~ druvan