Och vad ska det bli av mig egentligen?
Ja du, det vet inte jag heller.
Jag menar, visst har jag också drömmar och visioner om vad jag vill uppnå och vart jag vill komma i mitt liv.
Men å andra sidan så tror jag aldrig att jag kommer komma dit.
Det känns som om jag har försuttit mina chanser.
Och jag har bränt mina broar i båda ändar och ovanifrån och underifrån.
Liksom, jag förstår verkligen varför mina nära inte tror på mig när jag säger att jag ska göra nåt.
För det är inte mkt jag har genomfört.
Men jag vill mkt.
Och jag fattar inte varför det inte bara funkar att genomföra det.
För jag vill ju, men icke. Varför?
Vet inte vad jag ska säga eller göra för att mina drömmar ska bli sanna.
Jag orkar snart inte fightas mer för mitt egna väl och ve.
Snart får man väl göra som så många andra, BITA IHOP och inte BRYTA IHOP.. Och bara NÖJA SIG.
Det finns ju dom som har det värre, varför ska jag klaga?
”Du har ingen rätt att klaga, allt är bra, du ler och skrattar.”
Får man höra….
Ibland kan jag verkligen sitta och önska att jag istället har något man verkligen kan ta på, typ cancer eller att jag ska börja skära mig själv igen.
För då syns det allt som oftast att man är sjuk.
Som det är nu så är det ingen som tror att det är något fel på mig.
För jag ser ju inte sjuk ut. Det syns inte att det är något fel på mig, ingen kan någonsin tänka sig att jag kan ligga och gråta om nätterna av smärta.
Eller att jag orkar göra vissa saker, för då blir smärtan olidlig.
Men det är aldrig någon som kan tro det utan dom frågar förvånat: va, har du ont?
Åsså får man en följdfråga: varför har du inte sagt nåt?
Ja varför säger jag inte nåt?!
För jag vill inte bli sedd på annorlunda.
Jag vet inte vad jag vill få ut av detta inlägg, nog bara att få ”spy” lite.
Visst, jag har en bästa kompis, men ibland så träffas vi inte ofta.
Har min familj & pojkvän också!
Och jag vill inte tynga andra med mitt prat om mitt onda.
Dom vill väl inte alltid lyssna på det..
Kramiiz Druvan