En grå dag i september åkte en vanlig artonårig tjej Amanda och hennes mamma till en mottagning i Mölndal. Amanda har undrat i över ett år om hon har en kronisk sjukdom som heter Fibromyalgi.
De satt och väntade och väntade i väntrummet. Till slut kom en läkare ut och ropa upp ”Amanda Wingård”, välkommen!
Läkaren hälsa på Amanda och hennes mamma glatt, de följde med läkaren in i ett litet kontor.
Amanda och hennes mamma gick igenom med läkaren om symtom, punkter och andra grejer.
När de var klart sa läkaren att Amanda hade Fibromyalgi, ”Amanda, du har haft det sen du var 11 år”.
Amanda blev både ledsen och lättnad. Lättnad över att hon nu visste vad det var för problem som tyngde henne så mycket.
Och ledsen för att hon inte ville leva med kronisk smärta resten av sitt liv. När läkaren sa att de inte fanns något botemedel blev Amanda rädd. Hon tänkte ”Neeeeeeeej, snälla, får bort detta, de får inte vara sant att detta händer just mig!!”.
När Amanda och hennes mamma satte sig i bilen på väg hem, tänkte Amanda mycket på detta och kände sig vilsen. Men hennes mamma prata med henne och försökte ge henne hopp. Annette hennes mamma sa ”De här fixar du och du vet att jag stöttar dig”.
Amanda har alltid vetat att hon kan få stöd av sin mamma oavsett vad. Tankarna snurrade mycket i Amandas huvud, det ända hon tänker på är att hon ville bli botad från denna hemska sjukdom. ”Varför ska jag lida så”, tänkte hon.
Amanda undrade hur detta skulle gå, hur hennes framtid skulle bli, hon var mycket orolig att inget skulle funka.
Men hon visste att inget var sig likt längre och att hon skulle få kämpa med att bli bättre.
Hon visste inte när det skulle bli någon förändring eller om det ens skulle bli bättre. Hon sa till sig själv ”Jag kan inte se in i framtiden, det får ta den tid det tar, jag ska ta det i min egna takt”.
Innan Amanda fick en remiss till mottagningen var hon mycket på vårdcentraler och läkarhus, men ingen trodde henne eller tog hennes problem på allvar. Amanda blev mycket besviken och arg för att dom inte lyssnade på henne, ”varför jobbar dom med vård om man inte ens får hjälp” tänkte hon.
Men hon gav inte upp, hon frågade din psykolog på BUP om hon kunde hjälpa henne istället.
Psykologen Ingrid sa ”Det är väl klart att jag hjälper dig”, Amanda blev glad att någon ville lyssna och ge henne hjälp!
Det var då Amanda fick riktig hjälp och kunde få en tid hos mottagningen, ”Äntligen” tänkte hon.
Amanda väntade ett tag innan hon fick tid, men hon var tålmodig och längtade till det skulle åka dit och få hjälp.
I november samma år åkte Amanda och hennes mamma Annette på återbesök, det träffade en annan läkare denna gången eftersom att den läkaren Amanda hade första gången skulle sluta jobba på mottagningen. ”Typiskt, hon som var så bra” tyckte Amanda och Annette.
Dom satt och prata med läkaren, de gick igenom alla grejer och läkaren kom fram till att Amanda har ME också.
”Det är en trötthetssyndrom som man brukar ha när man har fibromyalgi” sa läkaren.
Amanda pratade om tabletter som hon skulle ta som smärtstillande. Efter de åkte Amanda och Annette hem igen.
Dag blev till natt och Amanda ska sova, hon tänkte mycket innan hon somna. ”Hur ska jag orka detta? Hur står jag ens ut? Är jag knäpp eller är jag bara stark?”
Hon hade svårt att sova den natten, smärtan i kroppen retades med henne. Hon låg och grät för att hon inte fick sova, hon var väldigt trött och utmattad efter allt som har hänt.
Till slut grät hon sig till sömns. Nu var hon i drömmarnas värld, hon drömde att hon blev botad. Hon var fri, hon var ”healad”.
När hon vakna blev hon ledsen för att drömmen inte var sann, ”Va läskigt, drömmen kändes så verklig” tänkte hon.
Hon reste sig upp ur sängen och kände hur smärtorna skrek. Hon bet ihop och gick till skolan.
Det var jobbigt och tungt, men hon stog ut som vanligt!
Efter varje skoldag eller praktik var hon helt slut, utmattad och somna direkt när hon kom hem. Hon tog nästan alltid en tupplur, hon orkade inte hålla ögonen öppna eller kroppen igång.
Men hon blir aldrig utvilad även om hon sover, de hjälper inte att vila en stund.
Hon är alltid lika trött som när hon la sig till hon vakna igen.
Amanda kämpar dag ut och dag in för att bli bättre, hon har aldrig gett upp hoppet helt, hon har perioder hon mår som sämst och vill bara dö. Men hon ger inte upp så lätt, hon tar sig igenom taggbuskarna även om de gör ont.
För även om hoppet är svagt så kämpar hon med de lilla hoppet som finns kvar.
[Funderar på att göra en bok om mitt liv med fibromyalgi, detta är lite försmak, vad tycks?]
Kramiiz Druvan 🙂