Människor som har stått en nära, som man trott varit ens vänner, men så inser man plötsligt att det inte alls var så…
Att JAG som alltid ställt upp och lyssnat och stöttat inte alls fick nåt stöd eller blev lyssnad på när jag själv behövde…
Det gör ONT att upptäcka att man är jäkligt ensam när det väl gäller!
Jag har inte sagt att jag inte vill vara deras vän längre, jag har bara dragit mig undan, slutat höra av mig eller…slutat vara så jäkla TILLGÄNGLIG jämt, som jag alltid varit…
De få ”vänner” jag har kvar uppskattar jag högt och de betyder väldigt mycket för mig…
De finns där när jag behöver prata eller gråta ut…
För gråter gör jag – ofta – det är inte roligt att ha värk dygnet runt…
Men sen finns det vissa dagar som är bättre, då jag ORKAR mer…
Allt är inte svart hela tiden…
Att få skriva av mig är för mig någon slags räddning…
Det hjälper mig att se tillbaka men också att blicka framåt och önska mig en ljusare framtid trots min sjukdom….men jag kan sakna att skriva ”för hand”, med en vanlig bläckpenna, men det gör inte lika ont att använda tangentbordet…
Musiken fyller också mitt liv…och jag sjunger mycket fortfarande när jag är ensam…
Det har ju alltid varit ett intresse…
Men nu får jag ont i huvudet lätt av musik & ljud 🙁
Jag kämpar vidare….för min familjs skull, för alla jag älskar och självklart för min egen skull…
~ druvan