Känner sorg över att jag bara är en droppe i havet när det gäller att få en rättvis bedömning av hälsan.
Ni är ju tusen och åter tusen som inte har ett endaste halmstrå att gripa efter, ingen trygghet någonstans, kanske inte ens någon familj eller vänner som bryr sig om vad som händer Er.
Man har tagit ifrån Er allt, människovärdet, tron på att det finns rättvisa någonstans överhuvudtaget, den lilla energi som fanns kvar att kämpa med, tilliten, tron på själva livet…
Att inte bli trodd, när man kämpar för sitt liv varje dygn och försöker stå ut, HUR klarar man det?
Vad händer inom en när man blir plötsligt blir ”ingen” i samhället?
Det är så kränkande och omänskligt att min logik och mitt sunda förnuft slår bakut när jag tänker på hur det har blivit i vårt land.
Vi som har dessa sjukdomar känner sällan eller aldrig någon frid eller ro inom oss, men hur ska det då kännas för någon som råkar ut för detta?
Det måste ju bli ett fruktansvärt kaos som är rent livsfarligt om man redan innan mår väldigt dåligt.
Hur många människor ger upp livet, efter ett sådant ”slag i ansiktet”?
Det är väl ingen som håller reda på antalet, det är väl inte viktigt för våra makthavare…
De är verkligen inte många som förstår hur vi på olika sätt kämpar med våra liv och hur SVÅRT vi faktiskt har det, fast det inte syns utanpå…
Om man kan få EN enda människa att öppna sig för vad man berättar, EN enda människa som ändrar inställning, blir av med sina fördomar – då kan det bli en kedjereaktion som kanske leder till något gott till slut.
Kramiiz Druvan