Det är ljust ute, men ändå ser jag bara mörker.
Inne i huvudet börjar någon banka med en liten hammare.
Sedan en till och en till och en till.
Fåglarna som kvittrar utanför fönstret överröstas av små monster som lever inom mig och som i full fart håller på att riva hela stället.
Jag vill inte….
Ögonlocken öppnas och stängs med jämna mellanrum, medan resten av kroppen har gått i strejk.
Det är en sådan dag helt enkelt; när man mår som värst i sjukdomen.
En ond själ som har lurpassat på en och sedan attackerat när man varit som allra minst beredd.
Kroppen är öm och sårbar.
I huvudet håller små monster fortfarande på att banka med sina hammare.
Inga tabletter har lyckats slå tillbaka under dagens kamp och jag erkänner mig besegrad.
~ druvan