Okej, nu blandar jag upp ett jäkligt seriöst inlägg i min blogg.
En status om hur jag mådde/mår – men jag är bättre fast nu har jag nya problem, TYVÄRR!
Aja, nu till de jag skulle säga…
Jag var väldigt nära på att gå in i väggen.
Helvete började väldigt tidigt i mitt liv, ungefär kanske år 2007.
Det har inte tagit slut än, jag får mina tankar då och då, MEN slutat helt och hållet att göra mig själv illa, för 2-3 år sen ungefär.
Det tog ÅR att bli bättre.
Jag minns att jag verkligen inte ville leva längre.
Vissa tycker att alla som tar självmord är egoistiska och fega människor.
Jag tycker att det varit egoistiskt mot ens nära och kära, men samtidigt så förstår jag dom.
Jag har även sagt till alla att jag under min dåliga tid, kanske inte kände för leva längre vissa stunder.
Det här är skitsvårt att prata om, och jag tror att detta kommer att chocka många.
Många vet hur jävla dåligt jag mådde.
Ett tag ville jag inte leva mer.
PÅ riktigt- jag ville dö.
Jag orkade helt enkelt inte må så dåligt längre.
Jag tänkte på att det skulle vara skönare att dö, jag tänkte på det flera gånger om dagen..
Jag gjorde mig illa och försökte nästan ta livet av mig, tankarna fanns där väldigt ofta.
Jag tyckte synd om min familj och vänner som fick “stå ut” med mig.
Alla dessa up and downs, jag fick mig själv att inse att jag skulle göra dom en tjänst om jag inte levde längre.
Den enda tanken som gick i mitt huvud var “JAG ORKAR INTE MÅ SÅHÄR DÅLIGT LÄNGRE”….
Dom tankarna fanns hos mig, de tankar som säkert funnits i andras huvud som valde den “enkla vägen”.
Jag kände samma sak som de människor..
Man är verkligen inte frisk!
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag ofta ser människor mår dåligt.
Det är definitivt inte bra på något sätt att ha självmordstankar.
Man är lite ”sjuk i huvudet” om man har dom (tyvärr).
Det finns hjälp att få, jag lovar.
Men gör något – för er egna skull.
Jag vet hur ni känner, hur ni mår, hur ni tänker.
Jag vill inte erkänna att jag var så pass sjuk och jag skämdes för mina tankar, så in i helvete.
Men nu är det så, detta är verklighet.
Ingen förstod, ingen förstår nog än idag.
Det går väldigt fort.
Jag hade hemska tankar, jag får tårar i ögonen när jag skriver om detta för det är verklighet för mig. Jag är chockad över att jag ville lämna allt det underbara jag hade.
Förstår nu hur dåligt jag mådde, jag är bättre idag, men som sagt så har jag ny problem…
MEN jag vill inte dö!
Såklart! 🙂
Vill bara skriva att det finns hjälp att få.
Tack vare min psykolog på BUP och mina föräldrar så lever jag idag! <3
Kramiiz Druvan