Läser om Blondinbellas utvik och alla reaktioner hon fått på att hon fotograferat sig naken på omslaget till sin tidning.
Tusentals tjejer ropar hurra och berömmer henne för att hon vågar visa upp en vacker kropp som inte är i storlek 32 eller 34.
Många säger ”äntligen!” och poängterar att vi aldrig kommer att få någon förändring i vårt kvinnoideal så länge inte fler vågar gör det som Isabella just gjort.
Och jag håller med.
Heja Isabella!
Inte bara en otroligt skärpt tjej som kommer att gå långt, utan en tjej som också förstår att använda sitt kändisskap till något klokt.
Det gillar jag.
Hon vågar sticka ut och hon vågar visa upp sig precis som hon är.
Det gillar jag också.
Allt som kan få oss kvinnor att successivt ändra våra trådsmala ideal och ”lära” oss att det är vackert med kurvor, är bra.
Det som män tycks ha förstått för länge sen, har vi kvinnor benhårt vägrat att ta till oss.
Nej, vi ska fortfarande se ut som trådsmala skyltdockor, där man ”hängt” på kläderna.
Då är vi nöjda.
Sjukt?
Ja, visst.
Men inget man ändrar över en natt.
Så, många är alltså överens med mig om att Isabella gör något bra i detta.
Men sen kommer då Linda Skugge och hennes anhängare och skriker ut sin förfäran över att Isabella, trots sitt syfte, står där och putar med baken och vill se sexig ut.
Och det kan man minsann inte göra om man ska vara feminist eller jobba för att förändra kvinnoideal, enligt Skugge.
Nej, är man en ”äkta” feminist måste man fota sig som man ser ut i säckiga trosor med orakad bikinilinje och lite blekfet kropp.
DÅ har man kvalat in till feminismen.
Jag vill då bara säga: SUCK! Har vi inte kommit längre?
Är det inte en otroligt förlegad syn att feminism måste se ut som det gjorde på 70-talet, med långhåriga tussar under armarna och osminkade ansikten?
Är det den äkta feminismens ansikte? Eller är det inte så att det feministiska idealet faktiskt hunnit så mycket längre idag; att det är lika ok att säga att man är feminist som man eller som sexig kvinna?
För vad ligger egentligen i ordet feminist?
Är det första du ska tänka på ”protest!” och ”manshat” eller är det att värna om kvinnliga rättigheter, ett jämlikt samhälle och lika förutsättningar?
Jag har faktiskt aldrig förstått den där 70-talsfeminismen.
Den som i mina ögon kom till av en bra anledning, men som alltför mycket blev kamp och krig mot männen, etablissemanget och hela samhället.
Visst, det fanns massor som behövde förändras.
Absolut.
Och kvinnor har varit både förtryckta och bedömda på fel grunder, det håller jag också med om.
Men jag tror inte att vägen ur detta är att stå demonstrativt orakade i mjukiskläder och vägra att använda några kvinnliga attribut överhuvudtaget.
Inget smink, tråkiga frisyrer och pojkaktiga kläder, gör det oss till mer jämställda kvinnor?
Eller signalerar vi faktiskt tvärtom på detta sättet, att det enda sättet att få respekt är att försöka konvertera sig till man med ett manligt utseende?
OK. Det var 70-talet, och allt såg annorlunda ut då. Visst. Och kampen kom ju igång och har lett till förändringar, och det är bra. Men nu är vi inte på 70-talet längre, face it. Och idag tycker jag att vi faktiskt borde ha kommit längre.
Så varför skulle inte feministen idag kunna se ut som Isabella och ändå vara trovärdig?
Eller är det inte tvärtom; att hon faktiskt är trovärdig JUST FÖR att hon ser ut som hon gör?
För att hon ställer sig där och säger ”så här ser jag ut, och det är jag stolt för!” och samtidigt inte hymlar med att hon också gillar att se vacker eller sexig ut.
För VAD är det som är fel i det?
Har vi tackat nej till hela jämställdhetsdebatten bara för att vi samtidigt erkänner att vi vill vara kvinnor?
Är vårt budskap mindre trovärdigt för att vi står i klänning och högklackade skor och faktiskt gillar det?
Förlåt, men jag trodde att feminism handlade om att få vara kvinna på rätt villkor.
Att bedömas på exakt samma sätt oavsett om man står där i Fjällräven-jacka och fotriktiga skor eller i Prada-dräkt och pumps.
Eller för all del som man med feministiska värderingar. Är det inte just det det handlar om? Att alla ska ha ett lika värde?
Det vi gör nu (om vi följer Linda Skugges åsikter) är ju bara att låta pendeln slå åt andra hållet i stället, med nya förutbestämda ideal och regler för hur du ska vara som ”äkta” feminist.
Och då får du absolut inte stå och se sexig ut.
Eller erkänna att du vill känna dig vacker.
Och du får absolut inte gilla att pyssla om din man lite extra eller att erkänna att det är du som städar hemma.
Men varför då??
För vet ni, jag tycker inte att det är det som debatten borde handla om, inte alls.
Jag tycker att det handlar om att jobba för samma lön, att sträva efter fler kvinnor i näringslivstoppen, att inte misskreditera kvinnor som varit hemma länge med sina barn, att ge alla samma pensionsmöjligheter och att värdesätta de typiskt kvinnliga chefsegenskaperna högre , osv.
Jag tycker inte att våra olikheter är ett hot och att kvinnlighet är något fult, jag tycker precis tvärtom!
Våra olikheter är en tillgång och en bra kvinnlig chef behöver inte vara den som står med en prilla inne och försöker se ut och agera som en tuff man.
Och faktiskt, tycker många inte att männen i vår generation är skyldiga oss något.
De behöver inte ”betala tillbaka” för att tidigare generationer kanske behandlat oss som skit.
De behöver inte demonstrera att de minsann trivs så bra i ett förkläde eller att de är hemma och vabbar lika ofta som kvinnan.
De ska bara se till att visa att utvecklingen har gått framåt, och att vi alla numera kämpar för att visa på total ömsesidig respekt inom en familj.
För gör vi det inom familjerna så kommer det också att speglas i samhället i stort. Så tror jag.
Så heja Isabella!
Heja kvinnligheten och sexigheten!
Låt de som vill leva kvar i 70-talets ideal göra det, men låt alla få välja själva!
Vi är stolta idag, oavsett om vi är storlek 38 eller 42, och tillräckligt trygga för att säga att kvinnlighet är något vackert och bra.
Så det så.
Kramiiz Druvan