Visst, smärtan är inte farlig.
Det vet vi.
Men den känns i alla fall.
Högst påtagligt.
Orken finns inte.
Styrkan finns inte.
Uthålligheten finns inte.
Kvar är bara den förlamande tröttheten som smärtan ger.
Att ha ont hela tiden, att ha smärta hela tiden, att ha värk hela tiden tär på en.
All energi går åt till att hantera smärta.
Och hantera frustrationen över att inte orka, att känna sig maktlös, att hela tiden känna sig otillräcklig.
Att vilja så mycket, men få avstå så mycket.
Att hela tiden värdera och välja.
Det går inte att få välja bort det som betyder mest i livet – umgås med familj och vänner.
Att hela tiden kämpa med att inte göra för mycket en bra dag och heller inte göra för lite en dålig dag. Jag väljer familjen, jag väljer min pojkvän.
Vännerna får tänka på mig som en stjärna i himlen – jag syns inte alltid, men jag finns där.
Att leva med Mr Fibro är inget som vi har valt själva.
Mr Fibro styr våra liv mer än vi i många fall vill erkänna.
Jag går ofta över gränser och får sen sota för det.
I flera dagar.
Har jag gjort för mycket en dag, eller att det har varit rörigt runt mig en dag – då är jag liggandes sen.
Dagen efter.
Och kanske ett par dagar till.
Jag vill inte undvika saker, händelser eller människor – men det måste jag för att hålla ihop över huvud taget.
Förstärkning av smärtsinnet.
Jo tack, det skriver jag under på!
Det som inte gör ont hos en ”frisk” person gör ont hos mig.
En vänlig klapp på armen – Aj!
En kram – Aj!
En uppmuntrande spark i häcken – Aj!
Att sitta för länge – Aj!
Att stå för länge – Aj!
Att dammsuga – Aj!
Att köra bil – Aj! Att hålla min mobil – Aj! osv osv osv.
Listan kan göras oändlig.
Jag är aldrig ledig från smärtan.
Aldrig!
Med smärtan kommer också tröttheten.
Men smärtan gör att jag inte kan sova.
Jag vaknar av smärtan många gånger varje natt.
När jag ska vända mig, när jag legat för länge i samma ställning, när killen vänder sig om i sängen.
Att inte få sova kan knäcka vem som helst.
Att aldrig få vila.
Att aldrig komma ner i djupsömnen som är så viktig för oss.
Smärta och trötthet är ingen bra kombo.
De förstärker bara varann och det rullar på som i ett ekorrhjul.
Jag har haft perioder så jag kan sova bra, dom nätterna tar jag vara på!
Jag har min magnetmadrass, den hjälpte mig.
De tar tid att vänja sig vid den, nu har jag tatt bort den ett tag för de gör för ont.
Man märker när den behövs och inte.
Jag har haft den i ett halvår ungefär, de tar ännu längre att lista ut när man behöver den.
Kan säga att jag är glad att jag har den!
En sak till…
De har säkert gått 1 år sen jag fick diagnosen Fibromyalgi, då trodde jag att jag skulle ge upp helt!
Nu har jag alltid ett litet ljus i mitt mörker som säger åt mig att inte ge upp!
Och jag lyssnar på de..
Jag har en önskan som inte kommer bli uppfylld än.
Längtar tills den visar sig.
Kramiiz druvan