Jag mår dåligt.
Inte bara i kroppen utan rent mentalt.
Jag är trött, slutkörd.
Förvirrad, arg och ledsen.
Minsta lilla får mig att gråta.
Förlusten av mitt gamla liv är bedövande.
Jag vill inte, men jag orkar inte..
Sjunker långsamt ner i det svarta.
Det som omfamnar, välkomnar och samtidigt skrämmer och gör ont.
För jag vill egentligen inte tillbaka till det svarta.
Inte känna de mörka vågorna dra in över mitt medvetande.
Jag vill vara fri.
Jag vill vara som förut.
Jag vill kunna klaga på trötthet för att jag varit uppe för sent, inte för att jag inte gjort något som är egentligt ansträngande.
Jag vill kunna klaga på smärtorna, om de är orsakade av för hård träning, inte bara för att det ska vara så nu.
Vill kunna skylla sluddrandet och glömskan på en vild kväll med vänner, inte på fibron.
Jag vill ha mitt gamla jag tillbaka, men det sägs att det inte går.
Somliga har visst blivit friska från fibro.
Då undrar jag om de verkligen hade fibro eller om de blivit ”slaskdiagnostiserade”?
Forskar man på det?
Varför somliga blir friska och andra inte.
Har de andra förutsättningar än vi andra?
Äh, jag kanske också blir frisk om ett år eller så.
Men då undrar jag vad som är fel på mig egentligen, för jag tror inte på att de som blivit friska från fibro verkligen hade det.
Symptomen på fibro stämmer in på så mycket annat ju, en knasig depression kanske?
En sån där maskerad..
Fast jag skiter nog i vad som är fel på mig, om jag får slippa den här skiten så blir jag glad.
Varför kunde det inte varit något annat istället?
Nåt som gick att bota.
På riktigt.
Nu sitter jag här.
Med en sjukdom som inte är riktigt accepterad av en del som är nära, andra som är längre bort och såna som borde veta bättre.
Kramiiz Druvan