Vet ni, vi mår ju alla dåligt ibland.
Jo även dom som inte erkänner det.
Ibland när de är en ledig morgon och jag fortfarande vill sova så går jag upp ändå på grund av smärtan.
De är riktigt jobbigt att ha så brutala smärtor så man inte får sova…
Och när jag inte har sovit har jag gråtit.
För att man är så trött på skiten!
Allt som gör ont, all ångest.
I flera månader har jag kämpat emot den och jag fattar inte hur jag kan stå ut.
Det gör så ont i mig så det känns som att jag ska gå sönder ibland.
Varenda dag är en kamp mot smärtan i sekunder, minuter och timmar.
Nu känns det i alla fall som att jag är på väg tillbaka.
Som att tårarna tröttnat på att forsa ur ögonen.
Kroppen börjar vakna till liv igen.
Börjar komma ut ur den dåliga perioden.
Kramiiz Druvan