Jag blir så ledsen och arg när jag hör hur vissa anhöriga, vänner m.m behandlar sina sjuka i sin närmaste krets.
Hur kan man vara så hjärtlös att tro, tycka att de simulerar och inte känna någon som helst empati.
Många tycks tro att alla som är sjuka är inbillningssjuka, lata och inget vill göra.
Javisst det finns säkert några få som är det och utnyttjar det, men de är just FÅ.
Att drabbas av en kronisk sjukdom vare sig det är i kroppen, själen eller både och är en djup sorg.
Jag vet att människor utsätter sig inte för att bli förnedrade av FK, läkare och andra för att de inte vill arbeta.
De gör de för att det inte finns något annat val.
Den som drabbas ska inte behöva ha dubbel börda genom att bevisa både för myndigheter och sina närmaste hur det mår.
Inte vill någon heller bli en belastning för sina närmaste frivilligt.
Den sorgen som blir när man inser och får en diagnos som bekräftar att man förmodligen inte kan jobba mer och att livet inte kommer att vara som det varit mer är en enormt stor sorg.
Att då inte få förståelse från dem man tror älskar en blir bara för mycket för många.
Själv har jag haft tur och får förståelse, kärlek och accepteras av vissa av mina närmaste.
Det är jag evigt tacksam för, ärligt talat vet jag inte om jag fixat det annars.
Så ni som har anhöriga och närstående som har en kronisk sjukdom eller på något annat sätt inte klarar av sitt tidigare liv, sätt er in i den personens öde och försök liksom den acceptera att ert liv tillsammans inte är som förut, men att det finns alltid en möjlighet att bygga upp ett nytt med de förutsättningar som blivit istället.
Imorgon kan det vara du som är drabbad och behöver din omgivnings stöd för att orka och klara dig igenom din vardag.
Ingen är förskonad från att drabbas.
Alla förtjänar bli behandlade med respekt och accepteras för precis just den är NU.
Kramiiz Druvan