Jag har lärt mig att acceptera att vården ibland inte tror på det jag säger för de känner inte mig eller hur jag är som person. Att inte bli trodd av nära & kära är däremot något jag förmodligen aldrig kommer att vänja mig vid.
Var och varannan dag så ifrågasätts jag av någon i min närhet; ”är det verkligen så jobbigt?”, ”tror du inte att du kan i alla fall?”, ”Du är ju alltid sjuk!” eller den senaste ”Det är svårt att veta när du är sjuk och inte bara lat”. Den där sista tog verkligen priset!
Förtjänar jag inte respekt och tillit från min omgivning? Är det så j-la svårt att förstå att jag faktiskt inte ljuger utan mår så här dåligt på riktigt? Blir så uppriven, ledsen och sårad. Känns som allt jag kämpar för inte längre är värt någonting, varför kämpa med att klara saker när man lik förbannat får skit för det?
När jag säger ja till saker får jag veta i efterhand att jag bara gnäller och mår dåligt, ifall jag säger nej får jag höra att jag är lat eller ”sjuk”… Hur ska jag bete mig? Ska jag strunta i att visa hur jag mår och alltid visa en falsk utsida för att slippa dessa påhopp?
Har jobbat i flera år med att våga visa hur jag mår eftersom den där falska masken varit en del i mitt liv länge. Nu när jag äntligen börjar känna mig trygg i att vara öppen och ärlig så klarar folk inte av det… Hade dessa människor ”bara” varit vänner hade valet varit lätt, jag vill nämligen omges av negativa personer som drar ner mig, men som det är sagt; familj och vänner är inget man själv väljer… Att man dessutom älskar dessa personer gör det inte lättare att försöka hålla avstånd. Snälla varför kan de inte bara förstå att jag gör ALLT för att försöka leva så normalt som möjligt? Att jag kämpar varje morgon för att komma upp i vettig tid trots att natten har varit ett helvete.
Jag skulle önska att jag kunde säga att jag inte ens skulle drömma om att min värsta fiende skulle få uppleva det som jag gör men ibland ”önskar” jag att mina nära & kära får leva en av mina dagar så de sedan kan förstå mig. Kanske även visa lite stöd och medkänsla.
Nu vet jag förstås att alla inte vill såra mig medvetet när de hela tiden ifrågasätter mig, för det mesta har de ingen aning om vilka samvetskval och ångestperioder som de försätter mig i. Kanske är det dags att ryta ifrån? Antingen gör jag mig ovän med familj & vänner ifall jag gör det eller så kanske de för en gång skull kan öppna ögonen och se verkligheten som den är…
Kramiiz Druvan
Kunde tro ja skrivit detta själv. Har tidigt många år nu!! Men ser ljust på livet, har brutit upp mitt förra liv som blev en mer o mer börda Tyvärr vill inte alla familjemedlemmar förstå eller ens lyssna på mig varför jag va tvungen att bryta upp både fysiskt o psykiskt knäckte det livet mej. När ja nu tänkte på mig själv för att orka leva för första gången mitt 33åriga förhållande var det första jag fick höra av några av familjemedlemmar ATT JAG VAR EGOISTISK…!!!! För mig var det att överleva… Ja valde livet! Nu behöver ja inte förklara mej mer!!! Värken är stundvis bättre äntligen