För mig är vikten en kamp.
Jag måste tänka på min vikt och min kost på grund av fibron eftersom att jag får mer smärta när jag går upp och äter vissa gottigheter.
Jag vill vara hyfsat smal för de får mig att känna mig snygg och hälsosam.
Men att hålla sig från gottigheter är inte de lättaste – iallafall för mig för jag är en stor gottegris 😛
Just nu är jag mullig, i höstas gick jag ner 8 kg och mitt mål är att komma dit igen.
Jag har lyckats innan, då ska jag lyckas igen! 🙂
I tonåren, ungefär i högstadiet var jag väldigt smal men insåg de inte själv eftersom att jag hade extremt dåligt självförtroende som gjorde så att jag trodde att jag var tjock.
Jag var verkligen blind då, nu när jag ser på gamla bilder så fattar jag detta!
Gick upp i vikt slutet av gymnasiet ungefär, jag tröståt på grund av smärtan…
Jag brydde mig inte för att jag mådde skit.
Men fick ångest ändå!
Jag har alltid tänkt på vikten eftersom att jag vill känna mig snygg, så fort jag går upp får jag ångest.
Men nu vill jag gå ner mest för att må bättre med fibron.
Jag märkte hur positivt de påverkade mig sist, de var lättare att tänka positivt när jag hade smärta.
Och jag kände mig sjukt STOLT över mig själv – för att jag kämpade med sjukdom + kost/vikt samtidigt. 🙂
Kramiiz Druvan 🙂
Jag har alltid kämpat för att gå upp i vikt. Har haft problem på grund av att jag varit väldigt smal. Blivit anklagad för ätstörningar trots att jag bara varit smal av naturen. Fick behålla några kilon efter graviditeten så jag hoppas de stannar kvar där de är. Jag har slutat väga mig för länge sedan dock, för även om det för min del var uppåt jag ville och inte nedåt så var det ändå så negativt. Nu satsar jag mest på att må så bra som jag kan 🙂