Alltså, jag vill säga så mycket till er som mår dåligt.
Vet bara inte var jag ska börja, hur jag ska få ur mig allt på en gång. Jag vet hur ni känner…
Känslan av att inte orka mer, att bara vilja ge upp HELT. Känslan av att bara vilja skada sig själv eller ta sitt liv.
Känslan av att ingen bryr sig, ser eller hör. Känslan av övergivenhet, ensamhet. Känslan av att ingen tycker om en. Känslan när du själv inte gillar dig själv, känner dig värdelös & ful. Känslan när du känner såren & ärren inom dig blöder. Känslan av tomhet. Känslan av vara vilsen.
Jag har varit där så många gånger, men har tappat räkningen. Sen jag var ett barn har jag haft dåligt självförtroende, haft svårt att acceptera mina nya styvföräldrar. Har haft svårt att acceptera alla förändringar i livet. Men det som jag minns så har jag varit väldigt lekfull som barn, haft lätt för att hitta vänner. Alltid varit en glad prick!
Men sen kom helvetet – skolan. Då jag själv har läs -och skrivsvårigheter.
Skolan har aldrig varit lätt, om det inte är det ena så är det de andra. Just med skolan så var det jobbigt med mina nersättningar med att läsa och förstå. Men med andra saker som vänner, så var det jobbigt att alltid försöka bli accepterad för att jag är annorlunda. Då man försökte passa in…
Jag har blivit kränkt, trakasserad & mobbad MÅNGA gånger under hela livet. Både i skolan & på internet.
I skolan – Lågstadiet till gymnasiet. Internet – Mellanstadiet till nu.
Det är inte bara skolan & på internet, utan själva ”vardagen” också, öga mot öga – av både ungdomar & VUXNA!
Sen mellanstadiet har jag haft värk i min kropp, mycket huvudvärk som förstörde både skolgången och vardagen hemma.
I högstadiet var den perioden då jag började skära mig själv, försökte ta mitt liv, hade ingen matlust.
Kommer ihåg då jag gick ner 5 kg på 2 dagar för att jag mådde så psykiskt dåligt. Stod ut med både värk & psykiska problem. Jag kände mig inte förstådd, ville inte prata med mina föräldrar om det.
Första gången min mamma såg att jag hade skadat mig själv, prata vi ut – rejält. Det kändes bra. Jag lovade att inte göra om det, men jag fortsatte efter några dagar i hemlighet.
Andra gången hon såg det, pratade vi igen & bestämde att jag skulle gå till BUP.
I 9:an började jag där, slutade förra året 2013. Jag försökte sluta att skära mig, fick återfall många gånger men det var större mellanrum mellan varje gång som gick. Efter år 2011 har jag inte skärt mig.
I gymnasiet började ett annat helvete. Jag var med om en olycka andra terminen i 1:an, den triggade igång min sjukdom som jag har idag, jag fick mer värk och mer trötthet. Hela gymnasiet var fruktansvärd med ständig värk och trötthet, år 2012 fick jag diagnoserna Fibromyalgi & ME (trötthetssyndrom).
Från olyckan till år 2013 har jag verkligen kämpat med denna hemska sjukdom, har velat ta mitt liv på grund av värken, alla symtom & all trötthet. År 2012 var jag på botten på grund av detta. Inget hopp fanns, tills jag fick reda på min diagnos. Då jag fick mer hjälp och trodde att det fanns hopp.
Tänk att trots allt detta elände som jag haft och fortfarande har så står jag kvar på denna jord och kämpar än idag, jag lever med depressioner, mitt dåliga självförtroende & fibromyalgin.
Jag har alltid lite hopp med mig i alla jobbiga perioder, jag har en kämparglöd!
Jag har aldrig gett upp helt, jag har bara fortsatt med att stå ut.
Det har lönat sig med tiden.
Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden men en sak vet jag – jag kommer ALDRIG ge upp.
Jag kommer aldrig låta fibron vinna, jag kommer aldrig ge upp hoppet.
Jag hoppas ni förstår mitt budskap med denna text, jag hoppas att ni alla hittar eran egna kämparglöd.
Jag önskar er alla väl! ♡
Kramiiz Druvan ♡
Tack ❤️ ja, det är sant! Detsamma, kämpa! ❤️
Var stolt, håll ditt huvud högt!! Det krävs enorm styrka, överlevnadsinstinkt och livsgnista för att klara gå igenom det du har gjort. När livet tvingar en att gå genom helvetet på jorden, och man kommer ut på andra sidan med livet i behåll, den livsinsikten man får….. Jag vet, har varit i mörkret och vänt, gång efter annan. Ändå trots alla helvetes kval, vill jag inte ha något av det ogjort. Det är ändå det som har varit med och format den jag är idag, och för varje vända blir jag lite starkare. Så som sagt, var stolt, håll ditt huvud högt, för du har trots alla helvetes kval mer styrka än dom flesta någonsin kommer att få och det gör dej unik, fantastisk och ingen kan ändra på det eller ta det ifrån dej. Fortsätt kämpa ❤️