Det är en sorg att vara sjuk…
Jag tänker ofta om framtiden, hur ska den se ut med värk och allt? Vad kommer jag orka? Kommer jag ha ett bra liv trots detta elände eller kommer jag ha det som jag har det nu eller ännu värre? Kommer jag få skaffa mig stöd för att gå? Ska jag behöva skaffa mig en rullator redan i 25-40 ålden?
Jag är så orolig för framtiden, kommer jag ha pengar så jag klarar mig, jobb, ett hem osv?
Jag kommer nog inte skaffa barn till denna värld med mina gener, vill inte att dom ska lida som jag…och vill inte att dom ska ha en mamma som mår dåligt hela tiden.
Känner mig så maktlös, ensam och värdelös som inte kan göra någonting. Kan inte jobba mer än 25%, känner mig sjukt värdelös för det. Jag ser frisk ut men är då fan inte det och känner mig ensam för att inte många förstår fullt ut. Jag känner mig maktlös för att jag känner mig fångad i min egna kropp. Jag undrar hela tiden hur i helvete ska jag orka ett helt liv med denna skiten? Måste jag stå ut så jävla länge?
Ibland tänker jag som om det ska gå över som en förkylning men det för det ju inte. Blir så ledsen när jag själv kommer på att jag är fast i detta resten av mitt liv. Det är fortfarande en chock att veta att man ska leva med det på livstid.