For hur mycket jag an sorjer din dod,sorjer jag mest av allt det liv du levde.I mitt minne ska du alltid leva och varje dag ska jag ta vara pa det du gav(Lotta Thell Bortom ljus och Morker)
Vart mycket känslor med de senaste dagarna eller veckorna,Börjat fundera idag hur det kan komma sig.. varför jag ar som jag ar.
Natt som alltid har varit sedan jag blev kar första gången nar jag var 18, lärde kanna vad kärleken var for mig har jag alltid vart den som älskar mer an den andra. For några månader sen grubblade jag pa det.. varför ar det ingen som älskar mig mer an jag gor dem? Varför jag alltid har haft svart att hitta pojkvänner, nar vissa människor bara hittar pojkvän efter pojkvän? Medan man själv far slita och dra sig i håret for att hagon vill ha en över huvudtaget och jag ar faktiskt en bra människa, for snäll sager de flesta aven.
Nar jag grubblat i mitt fårgagna varför jag alltid blivit lämnad i mina förhållanden ar att jag kanske blir tråkig for att jag ar for snäll/ killar kanske vill ha en bitch hellre?Och att jag älskar for mycket for att jag gor allt for dem, det ar inte bra.. lite har jag lart mig efter de 3 pojkvänner jag hittills haft att man måste forsoka se efter sig själv också aven om jag latt glömmer bort det. Jag sätter alltid andra i första hand och har natt konstigt behov att vara omtyckt.. men alla kan ju inte gilla an trots allt.
Man lar sig mycket av relationer, dock gor kärlek att ans egna verklighets känslor åsidosatts.
Minns min första pojkvän, träffade han nar jag var 18 och vi var ihop 5,5 ar. Vi skulle nog gjort slut redan efter 2 men nar man känner kärlek for forta gången sa vet man inte vilka signaler man ska se nar det ar dax att ga. Vi flyttade ihop nästan direkt och var valdrigt lyckliga i tva ar. Men sen en dag bara lämna han mig i en vecka utan att vi ans hade brakat eller förvarning att något var fel. Jag var aldrig svartsjuk innan, jag var sa saker pa hans kärlek for mig men efter den dagen nar han var hos sin pappa en vecka och gjorde slut dog natt i mig. Blev svartsjuk och osäker, livrädd for att förlora han igen. Jag trodde att om jag gor allt som han vill och gor mig till den jag trodde han ville ha som flickvän kommer alltid bli bra.dar förlorade jag mig själv helt, allt jag gjorde var for att han ska vara lycklig men under samma period blev han aven deprimerad Det gjorde han elak och självisk samt att jag glömt bort vem jag var blev hela min självkänsla nedtryckt Nar vi val gjorde slut, var faktiskt jag som tog steget eller jag sa jag ville ha ett upperhall.Hade vart i Holland och fick sådan otrolig uppskattning fran killar som han inte visat mig pa flera ar. Han bona bad skrev det finaste kärleks brevet jag någonsin fatt av någon Men jag var som dod, helt utpumpad pa känslor, kände ingenting alls och det tog en vecka eller tva innan mina känslor började komma upp till ytan. Da fick jag panik att jag skulle förlora han och en dag kom han inte hem fran skolan, jag ringde och ringde men inget svar pa ca 7 timmar. Nar han val kom hem vise jag redan han måste träffat någon och det hade han. Dar fick jag kanna det värsta känslan som jag hittills kannt någonsin i mitt liv. Smärtan av att göra slut.. aven fast vart förhållande var skit och han med tappade jag livs glädjen totalt. Flyttade direkt hem till mamma och var dum nog att saga han kunde fa var lagenhet eftersom jag statt i ko mycket längre an han.. var till och med jag som satt han i den javla bostadskön for hans foraldrar inte planerade någonting for sin sons framtid.
Tiden hos mamma efter separationen fran Tim efter 5,5 ar var fruktansvärt, jag ville inte leva mer, viste inte heller vem jag var eller ans vad jag gillade eller tyckte var roligt. Viste inte vad jag ville med livet eller vad som var vart att leva for. Tog mig minst 3 veckor att ans sluta gråta, sen hanterade jag resten av sommaren pa mitt eget satt som jag an idag inte lost mig fran. Shoppade/festade upp ca 40 000 kr pa 5 månader pa kreditkort otroligt dumt men ah man har ju lart sig natt iallafall. Nu vet att jag aldrig ska lata en kille kalla mig natt nervaderat varje dag, aldrig lata en kille bestämma över mig eller forsoka forandra mig. Ta mig for den personen jag var nar du träffa mig annars har du inget har att göra Känns konstigt att aven om det gatt över 3 ar sen vi gjorde slut sa vill jag fortfarande prata med han, se hur han har det aven fast jag hatar en bit av han… Han vill inte prata med mig av någon konstig anledning, fast vi gjorde slut som vänner Fast jag fick ett raseriutbrott pa han efter att min pojkvän nr 2 lämnat mig. Skrev till han och anklagade han for att ha forstort mig. Var val sant till en viss del men jag tilllat mig själv bli behandlas sa också.
Jag har sa mycket känslor for allt, Kärlek jag blir helt överfull och jag har alltid sagt att varför vi lever ar for kärleken Fast hur kärlek har behandlar mig alltid, alltid svikit mig, springer jag anda efter den. fast jag vet innerst inne att jag ar mitt basta jag utan kärlek Kärlek gor mig sjuk till en vis del, jag blir alltid nr 2, oroar mig, blir mer osäker och tvivlar pa mig själv att jag inte duger. Det finns ju alltid någon som ar bättre an mig. Men jag vill inte vara den som ar ensam nar man blir gammal, jag vill ha mina 4 barn och en man som älskar mig livet ut. Vist man kan fa barn utan att vara ihop med manen i fråga, men jag vill ha kärnfamiljen som jag aldrig hade, trots att jag hade en otroligt bra barndom vet jag sa har i efterhand. Mina foraldrar skilde sig nar jag var 2, träffade inte min pappa sa ofta varannan helg och min mamma hade fullt upp med 5 barn. Jag minns inte särskilt mycket av att min mamma pussade och kramade oss som små. Minns inte heller att hon sa att hon älskade oss särskilt ofta, inte min far heller. Dar ifrån tror jag mitt extrema behov av pussar, kramar och uppskattning kommer ifrån
Nar jag känner sorg/ förtvivlan,ömkan for någon annan människa ar det nästan som att jag kan ta över dess smarta bara jag kan rädda den fran att ma dåligt Jag vill sa gärna hjälpa de som har det svart. Sen ar jag över känslig, börjat lasa massa böcker inte gjort det pa några ar. Usch vad en starkt text påverkar mig, samma med musik, filmer eller tv program. bara det har med sorg/kärlek/lycka eller problem kan jag gråta starkt,
Samma sak med hat.. Jag blir inte arg särskilt latt men nar jag val blir det sa ar det ordentligt kraftfullt, Hatet väller över och jag ska sara den sa mycket som det gar for att den har sårat mig eller de jag heller kara.Jag har valigt svart att glomma nar folk sårat mig eller min omgivning.. det ligger alltid kvar en del av det alltid aven om jag forlater kan jag inte glomma sveket.
Har en konflikt pa mitt deltidsjobb sa jag sa upp mig och nu far jag inte ans arbeta ut min upptagningsperiod for jag blev sa arg pa 2 managers for att de ar sa lata och inte rattvisa. Jag tal verkligen inte lathet eller ar starkt allergisk mot det. inget tålamod eller uthållighet helt enkelt. Men men jag har aldrig haft svart att fixa jobb sa det löser sig nog. Far ta det nar jag kommer hem fran semestern.
Jag hoppas informationen jag hittat idag kommer hjälpa mig, vet inte om det kommer andra mitt liv natt men kanske skapa en forstaelse for min omgivning varför jag ar som jag ar.Önskar bara att jag en dag kan komma till ett jämt sträck i livet, for nu och sedan jag var ca 17 ar har livet alltid vart toppar och dalar. Jag ar lycklig tro mig och oftast alltid glad och jag ser fram emot att ga till jobbet, men mitt liv har aldrig vart latt jämt, känns som det alltid ar 3 mander bra sedan 3 mander sämre Jag hoppas bara att nar man ar 30 ar man lycklig for det man har och har bildat sig ett tryggt liv och ar nöjd med det och kan leva sa tills man dor.
Kärlek till min familj, speciellt min mor som alltid finns dar och lart mig alla mina bra egenskaper. Trots min svara tanarstid och hur dåligt jag behandlade dig sa ar jag dig allt tacksam for alla fina normer och värderingar du lart dina barn, vi ar alla fina/bra människor pa vart eget satt:)