Dagarna går upp och ner, som en berg och dal bana, det e ju så mitt liv ser ut, när man väl e på toppen och hoppas på det bästa att nu äntligen lugnar allt sig, då trillar du ner igen, tillbaka på ruta ett, man styr inte över livet, men man kan påverka det mycket, hoppet e det sista som överger en säger man, jo kanske eller ibland börjar jag undra, jag hoppas ju alltid på att denna gången lyckas jag, men ändå tvivlar jag, varför?? alla svek, alla lögner …. Det finns väldigt fåtal personer i mitt liv som jag pratar med, fast mest min syster, hon har funnit där, stått vid min sida, vi har bråkat, slutat prata mm, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra, vi är inte biologiskt släkt men våra barn har vuxit upp med varandra och vi har alltid kämpat tillsammans som syskon… Jag säger aldrig hur jag igentligen mår, jag är sån. Jag har alltid klarat mig sj, alltid hållt de inne, samma sak där, vågar inte för jag blir ju bara sviken och får höra det sen, tycker att varje gång man hoppas så trillar man tillbaka igen, Men helt ärligt så kan jag med all styrka nu säga, jag mår piss, jag kan knappt äta eller sova, jag går upp och vill bara att dagen ska gå så jag kan lägga mig och stänga sig igen, i min bubbla, glad?? ehh nej, finns ju alltid att man sätter upp en fasad, varför ska jag visa öppet att jag mår som jag gör, varje dag hoppas jag att det blir ett slut, ett slut på detta skitet, för det gör ju ont i mig, jag har oxå känslor, fast jag inte visar dom, men genom åren man växte upp fick man lära sig att inte visa något, inte vara ledsen eller så, varje dag man fick höra att man var värdelös så trodde man ju till slut på det, man hitta ju vänner som var lika en sj, trasiga , söndriga, precis som jag, jag hade oxå drömmar, men det blev inte så, varje gång något hände så hoppades jag på nytt, många säger ta det lugnt så du inte går i väggen, jag vågar inte, jag har gjort de en gång, men fick även skit för de och falska anklagelser. Så det är inget jag kommer göra.. Jag vet inte hur långt folk vill dra mig, e det för att jag ska bli arg och göra något dumt eller e det som så att dom vill bara ha väck mig från jordens yta?? hmm ja man kan undra, men jag valde inte att komma hit, inte min pappa heller, han godkände aldrig det, allt var bara en lögn, precis som jag sa när jag var liten, var det därför jag fick stryk ?? för det var känslig och sant, jag tror inte jag har fattat sj när min pappa berätta allt, alla visste, alla utom jag, och han hade letat efter mig sen den dagen jag föddes, min pappa gav aldrig upp, han hoppades, han köpte aldrig att jag var död. Min bror fanns ju vid min sida när jag föddes, fast han bara var två, allt jag hoppas på är att jag får hem mina barn och att jag kan få återförenas med min familj i chile. Det är det ända jag vill, papperna jag läste om mig sj gjorde att man funderar varför skaffar man barn och beter sig så illa mot ett barn, det går under mitt förstånd, att skada en människa så psykiskt med kränkningar och allt, varför inte ge sitt barn trygghet kärlek, ja allt de där, varför inte våga erkänna felen???När jag var minderårig hoppades jag på att dom skulle reda upp det och prata med varandra för min skull, men det gick aldrig, idag bryr jag mig inte, men jag har läst igenom allt om min uppväxt och än får jag inte ihop det, hur kan man vara så bitter, Mina barn ger mig styrkan att orka kämpa vidare, dom får mig att fortsätta, att se på dom får mig att fundera igen, hur kan man inte älska sina barn, jag har gett mina barn det jag aldrig fick, kärleken, tryggheten, skratten… Det är inte svårt att säga att jag älskar dig, jo i den familjen jag växte upp i var det, där var det andra saker som var viktigare,i mitt liv finns inget viktigare än barnen, jag hoppas att mina barn växer upp till bra individer som kan ge och ta, att man super ej bort sin familj eller misshandlar sina barn eller kränker dom. Jag hoppas dock aldrig att mina barn får uppleva detta jag gått igenom, att få vara lyckliga och få utvecklas , att se att livet inte e en dans på rosor, men inte att livet består av motgångar hela tiden. Jag ser redan nu på mitt ena barn, hur hon lyckats med sin åtta månaders son, hon finns där och ger han det han behöver, både hon och pappan pluggar för att kunna försörja denna underbara gosse, när hennes pappa dog så sa han att jag fixa det, jag trodde inte på han, men han hade rätt, fast det var tufft, men han hade rätt, som jag grät den dagen han försvann, jag var bara arton år, det ända jag ville var att han skulle stanna kvar och se hur hon lyckades i livet, varje skolavslutning, så mådde jag skit, hans fanns inte där och fick se det jag såg, jularna då man samlas och vi fira henne, han var inte där. Att livet ska vara så orättvist att ta mitt barns pappa ifrån henne, att en sån snäll människa som gjorde allt för sitt barn ej fick vara kvar med henne, varje sjukhusvistelse så hoppades jag att han skulle komma hem, men sista gången kom han inte hem, det gräver mig än idag att jag aldrig fick sagt vad jag ville… jag glömmer aldrig orden hon sa när han dog, synd du inte var gift med han för då hade du fått ärva, vaaa, hur fan tänker man där…. Vissa saker får man aldrig svar på, men att människor kan vara så elak och säga såna saker fattar jag inte….