Förstår ni, att nu börjar ett helt nytt liv för oss 95or som tagit studenten. ”Välkommen ut till vuxenlivet” vissa med panik, andra med glädje. Jag har längtat! Ingen bestämmer över oss längre, vi behöver inte bo hemma, vi måste inte vara hemma en viss tid utan vi kan göra precis vad vi vill. En stor befrielse och det är väl nu som man känner sig som mest levande? Lite spännande över alla val vi kan göra och det är bara vi som kan sätta gränsen.
Vill man jobba, jobba. Vill man se världen, spara pengar och köp en flygbiljett. Vill man göra en skokollektion, kör! Vill man bara ta vara på nuet och göra precis det man känner för? kör! Vill man satsa på hästarna, men gör det! Flytta hemifrån, ställ dig i kö! Det finns ingen som säger att det inte går eller att man inte kan.
Den här tiden har jag väntat på länge, jag har aldrig trivs att vara låst eller när man är tvingad till saker (tex skolan) men även jag börjar känna lite, vad fan ska jag göra? Jag vill nästan lite för mycket. Jag vill plugga samtidigt som jag vill jobba och ha häst, samtidigt vill jag resa och se världen och köpa en egen lägenhet och renovera. Allt går men jag måste bara strukturera upp det. Jag tror bara att man är taggad på livet, och det är väl så det ska vara?