Det känns som att jag snubblar vid orden, när jag säger att det idag har gått ett helt år. Ett helt, år. Det känns som att det vore igår. Allting känns genast så fruktansvärt orättvist och eländigt. Idag, om ungefär en timme. Blev jag väckt utav att min mamma kom in och satte sig på min säng, och berättade att min morfar hade somnat in. Det var inte vad vi hade tänkt oss, inte alls. Speciellt inte när en människa börjar läka psykiskt och fysiskt från allt elände. Dagar som denna saknar jag dig så mycket att jag knappt kan tänka på något annat. Jag blir påmind varenda dag, om dig. För vart jag än sätter min fot så vet jag att du en gång har gått där du med, det blir så med tanke på att vi tagit över ditt hus. Det är så svårt och se hur allting tar form och förändras. Även om det är ett nytt hem för mig, så är det och kommer alltid vara Morfars hus. Det kommer alltid vara stället vi åkte till för lugn och ro, där vi firat hysteriska jular ihop med dom vi älskar allra mest. Att se allting rasa har varit det värsta, det har gjort så himla ont. Att behöva packa ner hela ditt livsverk i lådor och skicka iväg allting till aktioner, eller bara att se vissa saker slängas som du använt är helt makalöst. De som för oss är värt pengar är inte värt ett skit för andra. Det vi ser är något morfar har kämpat hela livet för och det andra ser är bara ett fynd. Ni förstår grejen, det är dumt att mäta saker i kärlek men vissa saker ska man och kan man helt enkelt inte sätta pengar på. Det känns fruktansvärt och så, så hemskt. Allting har så mycket minnen här.
Så fort jag känner att det släpper, tyngden i hjärtat. Det grova sorgarbetet jag och så många andra delar. Så kommer det genast upp igen. Småsaker som att människor kör in på våran tomt och vill att vi ska öppna affären. Eller berätta varför vi har fått stänga ner. Det hjälper inte. Det gör lika förbannat ont i vilket fall. Jag vill inte ha er här. Jag vill inte ha någon här. Jag vill bara att dom ska förstå att det är stängt, och det kommer inte öppna igen. Men det gör ingen direkt skillnad, så klart.
För cirka en månad sen var första gången jag besökte hans gravsten sen begravningen. Det är gångavstånd från oss, men jag är ändå inte där. Det är som att när man väl kommer dit så blir allt genast till en väldig verklighet, och kan man undgå detta känns det inte lika jobbigt. Idag kommer jag få åka dit igen, med alla andra i familjen som är så ledsna så allt annat är helt meningslöst. Det tar så hårt. Men idag är din dag, och jag hade gjort vad som helst för att bara kunna få en kram av min alldeles egna morfar idag.
Det tog mig väl ungefär en timme att skriva hela detta inlägget, jag vet inte vad jag ville få fram med det egentligen. Jag kräver ingen uppmärksamhet med detta, det är ett jävla sorgarbete. Ett sorgarbete som aldrig någonsin tar slut. Jag vet precis vart jag har dom som bryr sig om mig och det är min familj och mina vänner, resten spelar ingen roll. Men, detta vet jag.
Älska villkorslöst, visa kärlek till dina nära och kära. Ta hand om dom när dom har det svårt, visa uppskattning. När man minst anar det så är det försent för att göra någonting. Se det goda i saker, gå inte upprörd eller ledsen över något. Ta istället tag i det och gör det till något bättre. Ta vara på tiden, man förstår inte hur värdefull den är förens tiden helt och hållet runnit ur. Då är det alldeles försent. Var stark, för att för varje andetag du tar är du en bit på vägen.
Även om jag är ett helt år ifrån dig, så vet jag att vi ses snart. Morfar♥