I helgen sprang jag mitt andra lopp någonsin. Det var Lassemaja loppet i Arboga och jag valde distansen 6km som var det kortaste, de andra var 12km och 23km.
Det var tur kan jag säga såhär i efterhand att jag valde den. Eller egentligen, det var det enda alternativet då och det visste jag men det känns ju kul att höra av någon som ska springa 23 att ”äsch klart du skulle ha klarat 12!”
Det är lätt att anta det eftersom jag aldrig haft problem med vikten och hm, har fått höra av flera att jag ser tränad ut men skenet bedrar ibland 😉 Hur som helst är det oerhört roligt att människor tror på en såklart!
Det var länge sedan innan loppet som jag hade sprungit 6 eller ens 5 km, över en månad om inte två till och med. Sommaren hade varit stressig och jag hade dessutom lyckats bli sjuk och därefter tagit en paus som var alltför lång. Det kan vara knepigt att komma igång igen men det ville jag verkligen. Dessutom ville jag så sjukt gärna möta gänget som jag bara följt på Facebook på en gruppsida om löpning fram till dess.
Fotorna är tagna av Partik Karlsson, som var med som en fotograf åt Elle Brun (altarett.blogg.se) men jag hade lyxen att åka i samma bil med dessa trevliga människor och fick några bilder på köpet.
Jag blev så överraskad när jag såg honom sitta där på marken med sin kamera då jag kom till korsningen så kunde inte låta bli att le lite men ögonen höll sig inte tydligen. Blev rätt schysst ändå ju, ser verkligen ut som att jag njuter av löpningen!
Hur gick det då? 35.34 på 6km blev tiden, hamnade någonstans i mitten på resultatlistan. Jag började känna av att jag fick håll stax efter 5 km och vid några hundra meter kvar hade jag ont men vägrade avbryta löpningen och börja gå strax innan målsnöret. Jag är sjukt nöjd! Terrängen var kuperad, jag tror jag till och med ev slog någon slags rekord på att springa den distansen på så mycket backar.
Det var fin skog, lagom mkt folk i spåren, underbart väder och härlig dag helt enkelt. Det är inte fy skam att träna när loppet känns som en fest.
KBK!