Om man börjar med kärleken jag har till min kära mor och far, så mycket dom betyder för mig, oh herregud… Dom har jämt funnits där för mig och det är så sjukt att jag bara har sagt ”jaja” men förstår senare att dom verkligen försöker hjälpa mig och att dom alltid finns där för mig, dom har varit mina skyddsänglar, t.ex, pappa räddade mig från ofredandet 2013 genom att han var på plats utan att jag visste om det, mamma som räddade mitt liv genom bara att prata, prata och gav mig stödet jag behövde just då, all kärlek ska gå till dom, absolut all kärlek. Jag kan bara tacka att jag fick dom här två personerna till mina föräldrar, alla borde ha såna här föräldrar men tyvärr funkar det ju inte så… Mina föräldrar har gått igenom mycket skit dom också men ändå försöker dom visa sig starka för att vi ska vara glada, men dom har även visat tårar som har varit sjukt betydande för mig, att dom vågar visa sina barn att dom också kan gråta utan att vara rädd, det är så sjukt underbart, det jag menar med underbart är att dom vågar öppna sig för oss och visa RIKTIGA känslor, jag sitter och ler nu för att det är sjukt starkt. För att göra detta lite mer förståeligt så kan jag berätta ett exempel vad min lilla mor har gjort, hon har gjort magsäcksoperationen och rasade sjukt mycket ner i vikt, hon gjorde operationen för att hon vela känna sig fin, fin som alla andra! Men jag har alltid älskat min mamma, oavsett när hon väger 63 kg nu eller när hon vägde 104 kg, så mycket på ca ett år? Wow. Pappa har kämpat sig igenom andra problem som jag tyvärr inte kan ta upp på grund av att det är för personligt. Men oavsett vad det är så kommer jag älska dom till döden om inte längre, jag är så tacksam över att få kalla dom just för MINA föräldrar.
Nu går vi över till vänskap.
Wow… vart ska jag börja?… När jag gick i förskolan och uppåt till 4an så hade jag bara en vän, blev alltid retad över att jag var med den här personen och det blev jag i fyra års tid, så jag orkade inte längre så jag var så feg och lämnade den här vännen, jag var för rädd och var för trött på att bli retad, hade även räls i ett och ett halvt års tid som jag blev retad över. MEN, när jag gick om fyran och bytte avdelning på min grundskola så blev allt lite bättre, fick massa tjej och killkompisar och vi umgicks till sjuan då vi bytte skola, alla tappade kontakten men nu i nian har jag fått kontakt med en utav dom här tjejerna och det är ju Amanda Weise som jag har skrivit om tidigare, sen har jag vänner i min parallella klass, andra skolor osv. Men jag är sjukt tacksam att jag har vänner, vänner som visar att dom verkligen bryr sig om mig, visst jag kan vara dryg ibland, rätt ofta men det är för att jag är så hyper för att jag äntligen har fått kontakt med så underbara personer igen, helt sjukt glad, jag älskar dom så sjukt mycket och dom betyder så mycket för mig. Fast mitt humör kan vara lite sådär ibland PGA stress osv men dom vill även vara med mig fast jag inte kan kontrollera mitt beteende när jag är arg, jag är verkligen tacksam för det. Vänskapen är riktigt viktig för mig, om jag bara satt inne hela dagarna så skulle jag ha varit en helt annan person just nu så är överlycklig att det aldrig hände i så pass lång tid. Enda sättet att få en vän är genom att vara en.
