Jag försöker hålla tårarna inne, försöker kämpa vidare, men det är inte alltid lätt, det är en hård och svår motgång. Som jag har sagt tidigare, man klarar precis allt. Just idag har alla känslor och tankar satt sig fast klistrad i min hjärna, då kan jag inte hålla tårarna inne längre och om jag håller dom inne så blir jag som en helt annan människa, en tillbaka dragen Emilia som helst är tyst. Tankarna är lite om allt möjligt, kan tyvärr inte berätta i detalj men detta fixar sig så det är inte så farligt, har gått igenom samma sak förut och då fixar jag detta denna gång också. Men jag vet inte längre hur jag mår, jag vet inte riktigt vad jag tänker längre! Så nu efter klockan fem så gick jag ut, ut och satte mig mitt ute i ingenstans, där ingen kunde se mig, satt igång lugna låtar och började tänka, tänka på livet och gråten satte sig så djupt i halsen så det var tvungen att komma fram. Livet har sina motgångar.
