Älskar ensamheten när den är fin mellan fyra väggar, långt bortom verkerligheten och inne i egna tankar.
Där jag slipper gömma mig bakom humor och folk som vill veta, folk som tränger sig på och skapar panik och gör mig paralyserad.
Jag har lärt mig att skratta bort det mesta, jag har lärt mig att aldrig skada mig själv.
Men är långt bortom att erskänna vilket mörker jag befunnit mig i, där verkerligheten i färg skulle beskrivas svart.
Jag antar att saker och ting har gjort mig oberoende av det mesta.
Har aldrig haft behovet av att ha ett förhållande, vara alla kontaktbar eller tävla mot varann som de flesta andra.
Jag har alltid tävlat mot mig själv, allting ser ljust ut så långt jag kan se och jag kommer blända mig själv tills den dag då jag vunnit mot mig själv.
Glöm aldrig att du är den viktigaste personen i ditt liv och kom därmed ihåg att du aldrig kan lämna ut dig själv i någon annans händer, i någon annans ansvar.
Du bestämmer om du ska bli lycklig,
du bestämmer vad vill uppnå, du lever bara en gång utav det du minns.
damn beauty