Det är i det här inlägget man ska förklara kärlek. En persons syn på kärlek säger, enligt mig, otroligt mycket om en människa. Det är lite som kläderna eller håret, fast på insidan.
Så vad är kärlek för mig?
Kärlek är det bästa och det värsta som finns. Kärlek kan få mig att må så otroligt, förbannat jävla skitbra samtidigt som den kan dra ner mig till djupet av allt. Jag har varit med om båda, och båda gör mig lika rädd. Jag är rädd för kärlek, som jag skrev innan. Jävligt rädd. Lyckan man känner i början av ett förhållande är skräckinjagande. Man vet inte hur länge den ska hålla i sig, hur man ska reagera på saker, vad som är fel saker att säga till personen och varför den säger och gör som den gör. Tiden då allt är nytt och osäkert är värst. Vissa säger att första tiden är den bästa. ”Allt är så spännande och nytt”, det säger dom. Bullshit säger jag. Det är inte stabilt på något sätt och vis, och det är en hemsk tid. Jag är för stabilitet. Jag är för rutiner. Jag är för hemmakvällar framför allt som inte är Idol och jag är för giftasliv innan 25. Det är inget fel med trygghet, och jag anser inte att det finns något som heter ”för bekväm” i ett förhållande. I ett förhållande är det väl för fan meningen att man ska känna sig bekväm? Bli ett med sin partner? Känna samhörighet på ett djupare plan och samtidigt växa tillsammans?
Ni får inte tro nu, att jag menar att man ska sitta på toaletten tillsammans, raka varandras ben eller klia varandra i skrevet. Det är inte så jag menar. Men jag menar bara att man inte ska vara rädd för hemmakvällar, rutiner och olika typer av ”traditioner” i ett förhållande. Jag skulle faktiskt vilja hylla det.
Visst att det är mysigt med biodejter, middagar med levande ljus, överraskningar till höger och vänster. Bara hederlig svensk uppvaktning när den är som bäst. Inget som helst fel med det. Men tiden efter, när man hittat varandra och börjar känna sig riktigt trygg med en människa, det måste väl ändå vara den bästa tiden av allt i ett förhållande?
Jag hade en vän en gång som berättade om ögonblicket då han och hans flickvän släppte alla spärrar, sprängde alla murar och barriärer. Dom låg i hans säng, och helt plötsligt började de kittla varandra. I en halvtimme låg dom där och kittlades, skrattade, och log. Den stunden, i det ögonblicket blev två ett. När jag tror att jag aldrig kommer våga släppa in någon, tänker jag på det ögonblicket. Hoppet kommer åter, och jag vågar hoppas på att någon, nångång, ska kittla mig sådär.