Hösten färgar löven röda. Blad ligger på marken, täcker asfalten där jag går. Jag går där och tänker. Tänker på vad jag egentligen vill. Vad vill jag ha? Jag trodde att jag hade rett ut allt, alla tankar och känslor trodde jag låg så fint i olika depåer i hjärta och hjärna. När någon ny kommer in i mitt liv märker jag ju så fel jag hade. Hjärta och hjärna är lika stökigt som ett tonårsrum om inte värre. Jag som tycker att jag har allt så städat och fint kring mig.
Jag har ingen aning om vad jag vill ha. Om jag ens vill ha något överhuvudtaget. Det är som att söka en nål i en höstack. Som att söka en klycha. Den där klychan om att man vill hitta någon som förstår, som får en att känna, någon som får blodet att rusa. Klychor förstör så mycket. I jakt på dessa går man förmodligen miste om så mycket man skulle kunna få uppleva.
Ibland saknar jag något som jag aldrig haft. Jag saknar tryggheten och stabiliteten jag sett människor ha i ett förhållande. Jag saknar kärleken och närheten som är en sån total självklarhet när det kommer till relationer. Jag saknar vänskapen som är grunden för allt. Jag saknar det ibland så mycket att hjärtat värker, själen skriker. Valfri låt av Melissa Horn är inte ens att tänka på när dom känslorna besöker mig.
Det finns två sorters kärlek. Jag har upplevt båda. Den bra känns som på låtsas nu. Det är en tragisk tanke som gång på gång slår mig när jag tänker på kärlek. Tanken på att den enda kärlek jag kan utan och innan är den obesvarade. Jag tror att det enda svaret på ett försök till kärleksförklaring är att känslorna inte är besvarade. Känslan sitter. Ända in i märgen.
Mitt hjärta har intagit försvarsställning det senaste året. Murar och barriärer av pansar, nästan omöjliga att bryta sig igenom. Är jag värd det? Är jag värd mödan att riva ner den här muren? Lilla jag som inte är något speciellt.
Jag är rädd för att förbli ensam. Att ingen ska se något i mig värt att kämpa för. Att ingen ska uppskatta min personlighet, mitt leende, mitt skratt, min humor, mitt sätt att formulera mig, mitt sätt att prata, min röst, hur jag ser ut när jag sover, mina skrynkliga händer, mina aningen taggiga framtänder, mina ärr, mitt hjärta. Allt som är jag.
Jag orkar inte offra allt jag har för ingenting – igen