Igår fick jag en väldigt oväntad kommentar från någon som läst mina inlägg
”Hej. Hoppas du har bra jobb och sådant så du kan försörja en unge. Ett barn är inte något man bara skaffar sig för att sedan ge bort när man tröttnar. Det är ett livslångt beslut. Du måste alla fall ta hand om barnet i minstt 18 år. När barnet är 18, då är du 40. Tänk dig.
Du kommer inte få någon fritid. Du vaknar tidigit på morgonen, du måste gu upp även om du är så trött att du inte orkar gå så vill barnet ha upp dig. Barn som är små, nyfödda ska ha mat var 3.e timma. Hoppas du vet vad du ger dig in på.
Barn är ingen lek ”
Så nu har jag en fråga, har jag på något sätt uttryckt mig på ett sätt som kan tolkas att jag bara tar det här med barn på skoj?
Eller är hon en olycklig mamma som inte trivs? Eller är hon helt enkelt emot unga föräldrar.
Bara för att jag är ung betyder det inte att jag inte har satt några krav/mål innan jag skaffar barn.
- Jag har fast anställning, jobbar mån-fre dagtid
- Har sambo och båda vill ha barnet
- Bor i villa
- Har bil
- 2 bra inkomster i hushållet
Den här listan kan lika gärna vara en 35 årings lista, då är det mer okej eller?
Sen är vi ju faktiskt två om barnet! Jag vet inte riktigt vad det är för frihet hon pratar om som jag aldrig mer kommer se, det är ju inte så att man ska sitta båda föräldrarna i 18 års tid o hålla barnet i handen. Som två föräldrar ger man ju varandra (tycker jag) egen tid, typ träna, träffa vänner mm.
Jag vet mycket väl att barn inte är en lek, jag vet även att mitt liv inte kommer bli som det varit, det är klart det blir en förändring. Jag ser bara positivt med att ett litet barn ska komma till våra liv annars hade vi inte satt det här barnet till världen!