Tittade på Oscarsgalan igår. Och ju mer man tänker på det, desto konstigare känns det. Där sitter det massa människor som är nominerade och kan vinna en Oscar. Massa kändisar. Alla skådisar vi känner till, producenter, designers osv… I ett och samma rum. Alla är gifta, har barn, ex, familjer, eller något liknande, i salen/rummet. Alla är vackra och kända och lever ett liv som ”vi” inte kan förstå. Oscarsgalan för mig är som en film, och för dem är det deras liv. Det är så svårt att greppa… Det är som en annan värld, men ändå är vi alla bara människor. Och i slutändan vill vi alla samma sak fast vi lever på olika sätt. Kändis eller inte kändis. Fattig eller rik. Alla kämpar vi för lycka och glädje och för att hitta syftet med våra liv. Vad än det syftet må vara, så ska det bringa DIG lycka. Och det är oftast tankarna om våra liv som driver oss från lyckan. Jag tror med säkerhet att ALLA har en särskild plats som man inte hittar av att leta. Som ett pussel, bara för att du vill lösa det snabbt så kommer det ändå att ta den tid som det behöver innan du kan le och sätta den sista pusselbiten på plats. Genom att fokusera på den sista biten innan du ens har börjat kommer bara hindra dig från att hitta ett lugn över hela processen. Man måste hitta ett lugn i livet.
Visst blir vi alla mörkrädda ibland, för livet och framtiden. Men det kommer. Dagen du inte ser varje pusselbit för sig utan du ser ramen, du ser helheten. Då kan du luta dig tillbaka och le. För alla bitarna finns redan där. Och de kommer falla på plats, om du låter dem.
