Shit..va jobbigt ! En ung tjej som jag personligen inte känner men vi är med i samma fb-grupp om psykisk ohälsa, har tagit livet av sig. Kanske låter lite överdrivet då jag inte kände henne. MEN….jag vet hur dåligt man mår när man försöker ta livet av sig. Ingen gör det för att få uppmärksamhet.
Man gör det för att man inte ser nån utväg. Man gör det för att allt är så grymt mörkt, man är förtvivlad och knäckt..så kände iaf jag.
Jag trodde på att det skulle bli det bästa för min omgivning. Jag ville ge mig själv frid och jag ville absolut inte att min familj skulle se mig sådär.
Jag tror jag befann mig i nån slags psykos. Jag har aldrig kunna tänkt tanken på att överge mina barn. De har alltid varit det enda som hållt mig tillbaka. Jag älskar dom mer än livet.
Så hemskt det måste varit för henne, hur kände hon ? Maktlöshet? Ångest ? Som att stå i en orkan? Möta sina värsta demoner ?
När jag var längst ner på botten så kändes det som jag slogs mot en kraft av onska, som hade ett ändå mål : att förgöra mig.
Men jag lyckades besegra den. Och jag kämpar för att den inte ska nästla sig tillbaka in i mitt liv.
Jag vet att om jag för det så riskerar jag mina barns liv. Och det enda jag vill är att de ska må bra och vara lyckliga. Därför kan jag inte låta demonen vinna.
Vad är det som gör att vi mår så dåligt , redan när vi är unga.? Jag tror att det finns flera olika faktorer som påverkar och tillsammans kan utlösa olika sjukdomar. Jag tror att en del traumatiska händelser gör att vår hjärna blir skadad och i vissa fall inte återhämtar sig. Jag tror att om man råkar ut för en sak, att man ibland förändras och gör saker som man annars inte gör. Och när man gjort det ett par gånger eller nån månad, att man då fastnat i detta farliga beteende och inte vet hur man ska ta sig ur.
Vad tror ni.?